Simeon Öquists memoarer

Till biografin.

Minnen från min födelse till min död

Min fader kom 1867 till Sundsvall såsom disponent för det nya ångbageriet beläget på Norrmalm invid Storbron. Der föddes jag den 3 september 1868.

Sågverksrörelsen började dessa år att blomstra. Min fader förvärvade då tillsammans med en hemmansägare E. Viklander från Ljustorp, en plats på Alnön, som då fick namnet Eriksdal. Viklander skaffade timmer från Ljustorp och Viksjö Socknar, och far skötte om sågningen med en liten anläggning med lokomobil. Sedan byggdes ett större sågverk som förstorades efter hand då han fick en ny kompanjon i Jonas Johansson. Då ogynnsamma år inträdde separerade de, och far måste i och för erhållande av kapital låna pengar av en holländsk jude Tromp-Mäster. Räntan levererades i form av s.k. hollandstimmer. Genom att priset på timret oupphörligt steg, steg också räntan till oerhörda belopp till slut ända till 70 procent.

Han slapp lös genom att Enskilda banken i Sundsvall övertog krediten, som inte vart stort bättre emedan banken beherrskades av stadens vita judar. Denna bank kallades ofta för Stryparebanken.

Huset der jag föddes står ännu kvar in på gården till det stora stenhuset. Det användes då endast tillfälligt emedan reparation pågick i det stora. Detta lilla trähus vart sedan bostad för storskolans rektor.

Jag var som liten mycket ordentlig av mig, ty jag, som min mor talade om, kunde inte se en matta ligga fel utan att jag lade den tillrätta, och allt som var att laga och ordna var det bara att ropa på Simeon. --- I skolan var det åskådningsmetod så att hela Sveriges städer, floder och sjöar kunde jag väl. I teckning fick jag alltid A. --- Naturvetenskap var jag särskilt intresserad av, och hade stora samlingar av alla slag, stenar, snäckor, skalbaggar, fjärilar, ormar, ödlor, kranier, ägg m.m. Jag lärde mig att skickligt konservera och stoppa upp fåglar och ekorrar. --- Jag sköte en gång en stor tjock råtthona vilken jag sprättade upp och tog ut 12 ungar vilka jag lade i sprit och skänkte skolans museum.

Jag var tidigt mycket road av skytte. Började med pilbåge och pilbössa, fortsatte med luftbössa, salongsgevär, hagelgevär, remington och till sist arméns mauser. Jag var då den styvaste skytt både på bana som i flygskytte ute i markerna. Ett år hade jag sällskap med Bruno Liljefors och sköt ripor i Oviksfjällen. Han  var en god kamrat.

Vi återgår till tal om skolan. Der gick det trögt, ty der hade jag mera intresse att rita och måla små porträtt av magistrarne i minnet, än läxorna. Jag vart derför kvarsittare i fjärde klassen. Detta gick dock min ära förnär, då min yngre broder kom i samma klass. Jag fick derför sluta och istället få börja i Teckniska afton och söndagsskolan, samt på förmiddagarne gå på slöjdskola och lära mig svarva och snickra.

Då min fader visste att jag var ritkunnig skulle jag nog kunna bli byggmästare och rita hus. Han  hörde från Stockholm att byggmästarne der nere tjänste grova pengar på tomter och hus. Jag fick då resa till Stockholm för att söka mig in i Tekniska skolans byggnadsavdelning. Men för att komma in der måste man hava 6 månaders arbetsbetyg som murare. Samtidigt jag gick på Tekn. Skolan läste jag privat tyska och engelska för J. Stadling. --- Den 1 april kom jag in i murarelära och arbetade på ett stort hus som hette Vasagatan 1. Jag fick hålla till på den grova brandmuren samt med gammalt kalkigt tegel slå valv nere i källaren. Jag fick av kalken stora varblåsor på alla fingrar och orkade inte att med en hand lyfta en stor tegelsten. Jag fick icke någon avlöning de två första veckorna. Sedan fick jag tio och tolv öre i timmen. Vi fingo arbeta från 6 på morgonen till kl. 8 på kvällen, med 1 tim. frukostrast och en dito middagsrast.

Jag hade murat i 2 månader då jag en dag varit ut till Haga. Jag kom dervid att fånga en stor vacker fjäril. Den var avartröd med gula kanter. Då jag återkom till min bostad Gamla Brogatan 51 visade jag fjärilen för min värdinna. Hon vart alldeles förskräckt och sade: ”Hu då herr Öquist får sorg”. Fjärilen kallades ”Sorgmantel”. Jag tyckte hon var vidskeplig, men då jag morgonen derpå gick till jobbet, rusade en stor svart katt tvärs över gatan mitt framför mina fötter. Jag tyckte det låg sorg i luften. Då jag kom hem till min bostad låg der ett telegram att min äldsta broder hastigt dött i Le Havre i Frankrike. Min Moder jämte min kusin Med. Doktor Magnus Åman hade hastigt rest ned dit, men kom för sent. --- Nu voro båda mina äldre bröder döda. Orsaken var den vaccin som insprutades i deras armar när de voro barn. Den togs från andra barn, vilka tydligen varit tuberkulösa. Den andra brodern fick der vaccinen inympats ett stort djupt sår som aldrig ville läkas. Han dog 2 år förut.

Då nu min far icke fick beräknad hjälp av dem, så blev följden den att jag ficks luta med murningen och resa hem, samt söka in Skogsskolan belägen i Indals-Liden Medelpad. Jag var bara 16 år, så att jag fick slippa in som extra elev, samt vart inkvarterad hos Jägmästaren själv. Han hette Hellström. Vi voro 3 extra och 15 ordinarie elever, vilka  alla gingo ut som kronojägare eller skogvaktare. ---

Jag gick ut med det högsta betyg som stod att få, särskilt utmärkte jag mig i kartritning. Jag kopierade en stor karta över Lidens Socken och var så väl utförd att man kunde tro att den var tryckt. Vid examen satt Skogsinspektören Kjellerstedt hela tiden och tittade i kartan, och gav 17 i att höra på oss.

Sedan jag ett par år praktiserat både å brädgård och uppe i skogarne med skogstaxering och timmertumning och flottning m.m. tyckte jag att jag ej funnit något arbete som tilltalade mig. Jag  var då 19 år.

Under mina uppväxtår hade mina föräldrar och syskon en vana som jag inte gillade. De hade nämligen en samfälld önskan att jag skulle förena mig med Mia Johansson, dotter till min fars sågverkskompanjon. De berömde henne alltid i min närvaro och glömde aldrig att pointera att hon var en åtrådd guldfisk. Ju mer de talade om pengar, ju längre bort från henne kom jag, ty jag ansåg att det var en hederssak  att inte gifta sig för pengar. Intresset försvann ännu mer då familjen Johansson var inpyrd med tuberkulos. Den sjukan hade förut givit mig skräcken. ---

Den enda flicka som då kom att intressera mig var en kamrat till min äldsta syster, Hilda  Sjöberg. – Genom min moder fick far kännedom derom, vilket kom nästa händelse åstad. Jag satt en dag och vilade mig en stund på soffan i yttre kontoret, då dörren till det inre kontoret öppnas och Hilda träder ut samt passerar mig med en vänlig nick ut derifrån. Jag räknade sedan ut hennes ärende. Hon hämtade respengar till Stockholm, der hon beräknade få plats i en familj. Genom en fröken B. i Sundsvall var allt ordnat till det bästa så att när Hilda kom med  båten till Stockholm var det en av familjens söner vid Ragnar som tog emot henne, att det vart kärlek i första ögonkastet faller av sig själv, ty en vackrare flicka var svårt att finna. Så var det punkt och slut även för mig, särskilt sedan både hon och hennes syster dött i lungsot.

Ragnar träffar jag sedan under andra förhållanden.

Mina öden vid skoggskolan i Sillre, Liden.

Föreståndare var Jägmästare Hellström. Han hade 3 sönder och 2 döttrar. Anna, som vart gift med nya chefen vid skolan, som flyttats till  Bispgården, Jägmästaren Örtenblad. Den yngre, Ellen vart gift med Stationsskrivaren, Stinen, Konstnären, Musikern Karl Tirén. Tvenne av hans söner äro läkare och präst vid Södersjukhuset i Stockholm.

En gång då 15 lärlingar, försedda med bössor med knallhattlås jämte skogsrättare Hedblom och två goda stövare gick ut på harjakt, kommo hem utan något vilt i väskan, kom jag som gick åt annat håll ensam, hem med en ekorre och en stor vit hare bärande på  mig liksom en väska. Jag hade nämligen kvällen förut haft besök av en främmande gråhund som själv ensam brukade kalasa på någon hare. Jag band honom och gav honom mat, mjölk och bröd samt stängde in honom på mitt rum. Han var väl ovan vid välfägnaden ty det luktade lazarus då vi på morgonen tidigt följdes åt ner efter Indalsälven på de branta tätt bevuxna niporna. Min avsikt var att skjuta ekorrar som då voro grå och som hunden alltid skällde på. Jag hade med mig en finkalibrig knallhattbössa för hagel. Hunden fick genast tag på en ekorre som satt i en liten gran. För att inte skada skinnet laddade jag mynningsladdaren med ett halvt krutskott, samt med några små fina hagel. Just som jag skulle skjuta efter det jag satt på knallhatten var hunden försvunnen. Ett häftigt drev hördes då som hördes komma närmare och närmare der jag stod i tätaste småskog, med blott en liten glänta på tio meter åt ett håll. Jag stod då med bössan riktad mot gläntan färdig att trycka av. Jag märkte då något vitt som kom farande högerifrån och förstod att det var hare. Jag beräknade att då han var 3 meter nära gläntan det kunde träffa, derför smällde jag till just då i tomma luften med den följd att haren just kom i vägen för de små haglen så att den damp på fläcken. Jag skyndade mig då att flytta haren i höjden då hunden försökte hugga den och försvinna med den. Sedan laddade jag på nytt och sköt ekorren som satt kvar. Jag var något stolt då jag kom hem med min vita väska. Jag fick även förtroendet att hava tillsyn av  fiskodlingsanstalten att vattnet rann ordentligt och att icke befruktade laxrom avlägsnades.

Då vi 17 man starkt lämnade skolan seglade vi med en timmerflotte med strömmen genom både Sillre och Bergeforsarne samt landade nere vid Stafreviken. For derifrån med ångaren Fjäl till mitt hem på Alnön, Eriksdal.

Jag gjorde sedan många resor för hjälp åt min fars skogsinspektor å taxering, flottning och timmertumning i Jämtland och Medelpad.

En gång var jag till hjälp med flottning av timmer i Dörsån i Oviken i närheten av Oviksfjället. Marken der var mycket lutande så att vattnet rann mycket hastigt på våren och tog ofta hastigt slut. Vi fingo derför skynda oss mycket. Det fanns bland det vilda manskapet några som gjorde allt sabotage för att stoppa timret så att de sedan skulle få ett långvarit arbete och bra betalt. Dessa personer kördes iväg.

Jag bodde under arbetet, tillsammans med inspektoren och två förmän i en liten fäbodstuga på Häxåvallen. Vid ett tillfälle fingo vi nys om att det fanns en tjäderlek i närheten.

Jag fick följa med och fann 2 stora tjädertuppar och en höna ligga döda med en järntråd om halsen. Vi sparkade sönder alla övriga snaror. Vi visste att snarornas ägare var en beryktad tjuvskytt och bodde en halv mil derifrån i Dörsådalen. Vi hade då god tid att plocka och koka och äta upp fångsten: men voro mycket noga att sopa igen alla spår och inte lämna ett dun kvar som kunde förråda oss. Som vi förmodade kom också Olsson in en dag vid ett ärende och det var intressant att se hur hans ögon foro överallt runt spisen för att upptäcka varje spår av tjädrarna.

Han anade nog vilka som voro gerningsmännen ty då vi voro borta från stugan en dag och kommo hem var hela stugan raserad av en stor timmerstock som en murbräcka av minst 6 mans styrka körde genom hela stugugaveln.

Samme man var det säkert som av hämnd försökte med ett skott från  skogen bakom mörda arrendatorn av hemmanet häxåsen Oskar Ruthström, då han en dag stod och metade i ån vid vallen. Kulan ven om örat på honom. Jag frågade honom sedan: Vad gjorde du då, då du förstod vad det gällde? Du var väl rädd? Nä, då, jag tänkte, är min stund kommen så är han väl det. Jag fortsatte att meta, ty inte tordes han stanna efter det skottet.

År 1887 ar jag boende i mitt föräldrahem på Eriksdal Alnö. Jag var då 19 år. Det kom en svartkritstecknare till Sundsvall. Han hette Stenqvist. Jag bad min far att få taga några lektioner i porträtteckning för honom. Det beviljades, och jag började med att teckna  av två foto i halv nat. storlek av mina föräldrar. Jag märkte mer och mer att jag observerade flera fel på de arbeten han utförde än på mina. Detta förundrade mig, ty han hade sagt att han studerat vid konstakademin i Stockholm. Han uppgav att han slutat der, och att det inte var någon idé för honom att fortsätta der. Jag trodde vad han sade och tänkte för mig själv: Har han gått på akademien så skall väl det inte vara svårt för mig att få undervisning der, der den också är fri. Jag begärde hos min fader att få resa ned till Stockholm och höra mig för. Om ej annat kan jag taga plats hos någon fotograf och lära mig returchera fotografier. Jag  fick min önskan uppfylld med orden: Jag ska kosta på dig så länge jag kan, men hur länge det nu blir kan jag icke säga.

Jag reste mitt i sommaren. Jag uppsökte Konstakademins direktör professor August Malmström ute i hans sommarlya vid Rotebro. Han frågade mig vad jag tänkte egna mig åt. Jag svarade att jag ligger mest åt porträttmålning men tycker mest om historiemålning. Han lämnade mig anvisning till en teckningslärare Gustaf Krehl som bodde vid Pilgatan på söder, samt uppgift på fordringarne för inträde i konstakademiens läroverk.

Jag började rita med svartkrita antika gipser samt skuggade klotser. Jag var mycket intresserad och flitig, så att Krehls omdöme om min förmåga var mycket lovande, ty han sade om ett antikt kvinnligt ansikte jag tecknat: Jag har i många år varit lärare vid Tekniska skolan, men aldrig förr än nu sett detta ansikte porträttlikt. Om den största klotsteckningen sade han: Den här ritningen tror inte professorerna att herr Öquist har gjort själv.

Krehl rekommenderade mig en av sina kamrater att giva mig några lektioner i oljemålning. Det var den skicklige Robert Lundberg. Jag hade aldrig förr tagit i en riktig oljefärgspensel, och ännu mindre sett någon måla med den. Då jag första dagen kom inklivande med mitt splitter nya målarskrin, sade han med ett illmarigt leende: Smeta inte ner det der nu. Jag fick till uppgift att på en liten dukbit kopiera ett målat gubbhuvud, ett klatchigt målad studieporträtt. Jag skaffade en precis lika dan dukbit. Då arbetet var färdigt var läraren borta. Jag passade då på att byta plats för båda  bilderna. Han märkte inte det. Jag fick sedan kopiera en större målning, en munk som han själv utfört vid Konstakademins målarskola.

Han hade på väggen under glas och ram uppklistrat en del sedlar, gravyrer, brev m.m. När man närmare granskat dem voro de alla tecknade för hand, så beundransvärt hade han avbildat dem.

Helt ovan att sitta och arbeta med teckning under eldsljus fick jag en stark sveda i ögonen att jag måste vila dem ett tag. jag for då ut i skärgården och metade aborre.

Jag inlemnade mina utförda  arbeten å behörig tid till Konsthögskolan för bedömning. Jag fick komma med till den stipulerade provritningen. Jag vart godkänd och antagen till elev.

Avskrift.

                    Som min son Simeon ämnar söka inträde till Fria Konsternas                     Akademi i Stockholm lämnar jag dertill mitt bifall.

                      Sundsvall, Eriksdal den 4 augusti 1888.

                      L U Öquist

---

Konstakademins elevskola var indelad i tvenne klasser. Den högre var Modellklassen der både teckning och målning bedrevs efter modeller både klädda och nakna. Den lägre v ar Antikklassen då man fick teckna efter antika ansikten och statyer, samt draperier och även studier i målning av landskap.

Lärare voro utom Akademiens direktör Professor Aug Malmström, Greve Georg von Rosen, Baron Gustaf Cederström, John Börjesson, Julius Kronberg, Kulle m.fl.

I Anatomi Prof. Carl Curman och i Perspektiv Lekt. Henriques.

Malmström var en gedigen god lärare. Von Rosen var en gedigen konstnär, men som lärare mest en dekoration. Cederström gjorde allt för att vinna beundran och ville begripa allt som förekom. Börjesson var en god menniska och hade ofta ett litet uppmuntrande ord till hands då han fann något som var bra.

Jag hade glömt nämna Professor Winge som undervisade i teckning på förmiddagarne. Han hade mest ett enda arbete, det var att anteckna för varje dag vem av eleverna som var borta från lektionen. Han höll till dermed i tamburen, der vi hade våra kläder hängande.

Jag hade arbetat i ett och ett halft år då jag en dag skulle taga min rock, såg hans anteckningslapp ligga på bredvid stående bort, och såg på avstånd namnet Öquist. Jag tittade då lite närmare och fann att jag fått en massa streck på min rad såsom frånvarande från lektionen. Jag hade nämligen aldrig på 1 ½ år varit borta från hans lektion en enda timme. Jag vart förvånad, så att jag stannade der tills professorn kom, då jag frågade vad detta skulle betyda? Jag har väl inte varit frånvarande något? Ja, si ja tyckte herr Öquists rad var så tom att han kunde väl behöva ett streck han också. Behövde jag vara borta en hel vecka för det nöjet då?

Jag förstod först senare varför detta på högre befallning blivit utfört.

Jag vart, som sagt, antagen till elev. Det var i Aug. 1888. Det var många som sökte inträde detta år. Bland dem kommer jag ihåg Emerik Stenberg, Olle Hjortsberg, Natanael Beskow, Emil och Gustaf Österman, David  Ljungdahl, Folke Hoving, Hjalmar Gans, Albin Johansson, Pelle Malmborg, Gunnar Åberg, Axel Bäckman, Oskar Hullgren, Alb. von Stockenström, Anders Hol, Magn. Adlerkreuts, m.fl. och dessutom en massa kvinns, Gerda Roosval m.fl.

Några händelser: En gång roade jag mig med att teckna av Professor Vinge der han satt på en stol. Det såg nästan ut som en karikatyr men var det icke. Han råkade hava ett kroppsligt fel, ty han var puckelryggig, men jag hade icke haft någon avsigt att såra honom. Han själv såg aldrig teckningen, som jag ännu förvarar. Emellertid, någon dag senare på målarskolan, märkte jag att en av mina kamrater vid namn Larsson, som var puckelryggig, betrakta mig så fientligt utan orsak. Jag misstänkte genast att någon illasinnad kamrat preparerat honom med någon lögn. Jag närmade mig då med full hjärtlighet Lasse och stannade invid honom. Just då närmade sig Folke Hoving, och jag har sällan sett en sådan förebrående blick Lasse gav honom. H. liksom ville urskulda sig med några ord men kunde inte göra det i min närvaro. Hoving var ett sådant der krypdjur. Gjorde sig ärende till alla bemärkta män för att tigga autografer der de bodde på stadens hoteller. Kände till alla adelsfruars namn som ogifta, m.m. i den stilen. Jag bröt på norrländska och det lät litet bondskt i hans öron, så han bevärdigade mig med namnet Bonnjohan. Han ville derigenom framhåla att HAN var av finare slag.

Under en teckningslektion för Greve Georg von Rosen hade denne med min svartkritspenna med en svart kråka markerat näsvingen bättre på en gubbe jag höll på att teckna. Jag lät denna kråka vara orörd. Nästa dag kom i tur till mig. Han gjorde genast anmärkning på den svarta näsan, då jag leende upplyste honom  att det var en annan skicklig konstnär som gjort det. Han brukade sådana tricks för att konstatera om man upptog hans rättelser ”nådigt”.

Då det ett par gånger i veckan efter lektionens slut kl. 7 var föreläsning i stora salen, av Tore Eriksson och ämnet i flere år utgjorde: ”En vandring bland Roms ruiner”, så var det inte många av eleverna som stannade ty det var den ointressantaste hackmat en stammande föreläsare kunde leverera. En afton stannade Prof. Malmström för att höra på, och för att finna orsaken till det dåliga intresset. Då Eriksson fick se honom kilade han genast bort till vaktmästare Sieverts, som skötte ljusbilderna och ordnade ombyte av dem, och höll sedan utan att stå och stammande leta efter orden, en bit av sina bästa anförande. Då det var slut, sade Professorn: ”Det var ju inte så dåligt det der”. Jag genmälte: Den der föreläsningen är den enda han kan utantill och den ha vi hört nu 3 gånger, ty han bytte ut den tänkta hackmaten han hade i beredskap, då han fick syn på Direktören för Konstakademien.

Uti Akademitidningen Palettskrap, för många år sedan hade Carl Larsson diktat en vers som rörde Gustaf Cederström. Der stod:

                      Vid Erimitaget det klang,
                      att han inte hade någon talang,
                      men nu står ni der med långa näsor,
                      ty nu är han vid akademin profäsor.

C. var i mycket en s.k. ful fisk. Hela hans uppträdande och alla hans handlingar vid skolan gick ut på att skydda sin egen person och inbillad gloria, såsom konstens heroer. Han misstänkte alla om att äga en motsatt åsikt. Många av A.K.s elever målade på hans tavlor. Det hette naturligtvis att det var brist på tid för honom själv. Medhjälparne fingo nat. kontant erkänsla, men en medalj från Akademien var också en erkänsla. Han fick i alla händelser några springpojkar som höll honom med nyheter.

Varför berömmer C. under vårtiden, långt före högtidsavslutningen under samtal med eleverna några namn bland eleverna? Jag har kontrollerat detta. Alla dessa har fått uppmuntran i penningar eller medaljer. Han ville derigenom låta eleverna förstå att det var han som avgjorde den saken, så det var nog bäst att hålla sig väl med honom. Jag fann knappast någon elev som hördes känna aktning för honom.

Jag var i början vid Högskolan alldeles grön i fråga om att komponera historiska händelser, men jag kunde ju aldrig komma till något resultat om inte jag gjorde mina försök. Jag utförde då i mitt hem en teckning i ganska stort format föreställande Carl XIIs död. Jag lämnade då in den till Direktorium, der allt brukade granskas, för bedömning. Då råkade händelsevis under Malmströms  ledighet Cederström vara tillf. direktör. Följden var att jag fick känna första knäppen ifrån honom. Jag fick finna  min teckning utkastad på soplåren i förstugan. Jag frågade då mig själv. Var detta ej ett tillfälle en lärare skulle kunna undervisa en lärjunge i den svåra konsten komposition. Detta fall var det första der jag fick känna Cederströms finger, mot mitt Karolinerintresse.

En gång hade på C:s förslag under hans månad ordnats om en fäktövning i stora salen under rasten. Kamrat Lagerström fäktade mot C. ett tag. Just som de avgjort sina stötar ställde jag mig en garde mot C. Han sänkte sin florett, vände sig åt höger, låtsade icke se mig. Jag var luft. Detta var andra gången och sedan fler av samma sort jag fick nöjet hålla till godo utan förklaring.

Det låg liksom i luften att C. praktiserade det sättet vid elevernas kompositionsövningar att giva dem ämnen i sin egen bransch, för att på så sätt själv finna ideer att utforma i egna arbeten.

Bland elevernas  kompositionsskisser som en våravslutning voro uppsatta, befanns en av mig utförd aquarell framställande Carl XIIs död. Den vart stulen. Jag anade det värsta, ty ingen av kamraterna hade sett till den, vart den tagit vägen. I målningen fanns det i förgrunden en soldat som lyste på kungen med en lykta, och med ryggen vänd mot åskådaren. Jag kunde endast tänka för mig själv: kommer Cederström med någon tavla med någon liknande belysningsanordning, så vet jag också var min  aquarell hamnat. Några år derefter vart en tavla färdigmålad som hette ”30 november”, der kungen under samma belysningsanordning går ned i löpgraven.

Allt arbete som bedrevs för att slå ned min tillförsikt och framåtanda som besjälade mig var till för att vid framtida tillfälle låta mig med erkänsla och tacksamhet få en oanad framgång, fotad blott på personlig nåd av C. Den tiden hade jag ingen tanke på att jag satt i skottgluggen för Cs framtida intressen eller fann någon förklaring över hans besynnerliga uppförande mot mig. Jag visste ej det jag erfor senare, att hans önskan koncentrerades på att få en skicklig målare till hjälp med sina stora tavlor, samtidigt kunde hedras med att bli hans måg.  Mina meriter voro: intresserad historiemålare och i övrigt en styv målare i genre och porträttkonst.

Längre fram i mina minnen berättar jag om planen att göra mig ekonomiskt försvarslös och sedan komma som en judas och bjuda mig trettio silverpenningar jämte ett påtvingat mågskap, med löften om stora utmärkelser och god ekonomi. Mina kamrater Axel Sjöberg och Gunnar Åberg hjälpte Cederström att göra grovarbetet  på den stora Stenbockstavlan och Gunnar och den 15-åriga fröken Carola Cederströmblev blott en mellanakt i pjesen.

Att man satt som mål att göra mig utan ekonomiskt bistånd under min studietid, för att sedan kunna beherrska mig och min konstnärliga förmåga och arbetskraft, som då var mycket löftesrik, förklaras av olika  händelser,  som visar hur översitteri, lögnaktiga uppgifter och provokationer användes i sådana avsikter. Jag började fundera litet när några nyfikna  fråga mig om min faders ekonomi. Om han mycket rik m.m.  Jag svarade aldrig direkt utan sade blott att ena året kan ge god vinst och ett annat år dålig, så att man vet aldrig hur farsan har det. Emellertid fick  jag sedan höra att en s.k. revisor från Riksbanken i Stockholm rest till Enskilda banken i Sundsvall, granskat bankens utlåningar samt funnit min faders och hans Aktiebolag Eriksdals Ångsågs säkerheter för små i förhållande till lånen. Detta sattes då derefter under administration och min fader fick en mindre summa att leva på under tiden. Att märka här är att banken som hade Sundsvalls mäktigaste män som delägare och benämndes ofta ”Stryparbanken” hade min faders alla skogar som säkerhet. Dessa skogar slumpades bort. Som exempel kan nämnas att Häxåsens och Dörsådalens skogsskiften såldes för 30 000 kronor. De såldes sedan i andra hand för 1 000 000 kronor. Några små skogsskiften i Viksjö köpte min far genom hjälp av god borgen. Dessa gav min  fader en vinst på 200 000 kronor.

Vid ungefär samma tidpunkt hade min fader anlagt, i kompani med J. Johansson och M. Forsell, vilka skulle svara för finanserna, ett stort sågverk utanför Umeå, vid Obbola. Det var grundat på förmånliga kontrakt med staten om virkesleveranser från dessa skogar. Allt var väl då den viktigaste delägaren dog. Sedan började vargarne i Sundsvall röra på sig och fick den svagare delägaren Forsell i konkurs. Min fader blev då petad som chef för bolaget. Johanssons son Gustaf deltog tillsammans med sin svåger Ernst Engvall från Gevle i den stora slakten. Under händelsernas gång, min fader behövde tillfälliga kontanter för att ordna alla förbindelser. Engvall hade under händelsernas gång erbjudit min far bistånd om han behövde det. ”Farbror har ju de 33 aktierna i Obbola, de duga nog som säkerhet hette det”. Han fick nu låna 30 000 kronor av Engvall. Då han ett par månader derefter kom för att återställa lånet, sade Engvall. ”Jag har köpt dom” och aktierna är mina. Det fick min far nöja sig med. En liten tid derefter värderade Handelsbanken i Sundsvall aktierna till 15 000 kronor stycket, d v s 450.000 kronor. Det var ett gott kap. Fy en sådan man!

Jag hade förut icke den minsta aning om vissa  välgörande och uppfostrande ordnars  arbetssätt och mål, ej heller hur de kunde groft missbruka sin makt genom lögnaktiga rapporter och provokationer. Jag visste inte hur en s.k. hög person genom mina kamrater och bekanta samlade allt vad de kunde få tag i om min person och leverne och verksamhet och ekonomiska utsikter m.m. Då jag levde ett mycket exemplariskt arbetsamt liv, så var det ingen annan råd än att skapa något ofördelaktigt att komma till min faders kännedom och på sådant sätt få tillstånd att genom ordensmedlemmar i Stockholm bevaka mig och på alla sätt stuka min självständighet, vilken var den största nageln i ögat på högdjuren. Min fader var ju medlem av frim.logen W 6 i Sundsvall, tillika med min broder vilkens bravader nämnas vidare här nedan, och för vilket judasarbete som rapportör belönades med ovanligt hög grad för en ung pojke inom orden. Allt vad jag sade och gjorde som Stockholm kunde hava intresse av kom också dit, ty telegrafen står väl till förfogande. De intresserade i Stockholm visste uppenbarligen vilken dag och tid jag skulle anlända dit. Detta inflickas senare i denna berättelse.

Jag hade på egen hand, under fritiden vid Akademien i min atelje i No 18 Vestra Trädgårdsgatan, belägen mitt emot Akademins målarskola, målat en nära 4 kv.meter stor duk, framställande Armfelts karoliners undergång och dervid visat Dir. Aug. Malmström densamma, för att höra om den var så pass bra att jag kunde ställa ut den på Akademins elevers vårutställning. Han uppmanade mig dertill.

Jag hade förut visat tavlan endast för en kamrat, näml. Alfred Bergström, som berömde den. Detta omdöme hade således spritt sig, och till ingen mindre än Herr Professor Gustaf  Cederström. Denna vart nog grym för att jag försummat hans omdöme, för vilket jag hyste en oförklarlig avsky.

Under samma tid hade mina kamrater Axel Sjöberg och Gunnar Åberg hjälpt C. med att måla den stora tavlan Magnus Stenbock i Malmö. Åberg hade på Professorns atelje målat en större duk med ämne från Poltava, ”karolinernas sista  nattvard”, säkert komponerad av Cederström själv, ty Åberg var icke möjlig till något sådant. Han målade vanl. bara skator och gråsparvar. Karolintavlan var grådaskig och dåligt målad, men i alla fall beräknad för en Hertlig medalj.

Då C. hörde att min tavla var bra var fara å färde. Han måste få visshet derom. Han lejde då sina två lakejer att på svekfulllt sätt söka få visshet derom. Genom ett ödes skickelse råkade jag av en händelse få se Sjöberg och Åberg i min portgång. Då jag ögnakrök misstänkte att besöket gällde min atelje och det var just den tid min städerska var der för öppen dörr, sprang jag pilsnabbt efter dem uppför den vindlande kökstrappan, som ledde dit upp. Jag hade fullkomligt rätt, ty då jag öppnade dörren höllo de just på med försök att kunna vända på tavlan som stod med målningen mot väggen. Jag vill lova att herrarne kom fortare ut än in.

Att Cederströms intresse fortfarande var lika fräckt som varmt visar följande händelse. I samma månad hade vid C. som undervisare i teckning på aftonlektionerna. Då han vid ronden kom till min plats för att granska mitt arbete, sade han: ”Jag har hört att Öquist målat en tavla med Armfeltmotiv, jag tycker att Öquist skulle spara med det tills Öquist vart mera erfaren i målning”. Jag vart så förbluffad att han kunde säga ett omdöme om en sak, ett arbete, som han inte har sett, att jag blev mållös. Jag sade blott: ”Kanske de”. Jag hade då icke en aning om att Åberg skulle komma med en  Karolintavla. C. klarade biffen med att Åberg i stället fick sin utlovade Hertliga medalj för en liten men ganska  flott målad genretavla, ett fruntimmershuvud sett snett bakifrån. Det var nog icke något föremåla att medaljera. Åbergs stora tavla hade fått en fin plats i stora salen. Min hade man slängt  in i ett av smårummen och för att kunna betrakta den måste man stå med näsan en meter från densamma. Då jag fick vetskap derom gick jag upp till Direktören och bad att få taga den derifrån. Jag fick ett visitkort der det var skrivet, att om även Greve von Rosen och Professor Cederström tillät det gick det för sig. Jag gick och fick Rosens namn på kortet. Sedan fick jag också Cederströms namn på, men med ett muntligt hånande ord tillika: Ja, gör som ja  säger då.

Jag hörde av S. och Å. att de av C. blivit uppmanade att taga andra årskursen i perspektiv. Denna examen fordrades för erhållande av medalj. Då förstodo de att medaljen var klar.

Då jag hörde av  uppmaningen till grabbarna så lämnade jag icke in mina fullständiga ritningar för examen i andra årskursen i Perspektiv, vilka voro helt färdiga. Detta visste icke den heliga  överheten om, ty de hade i god tid försökt omöjliggöra mitt godkännande av andra årskursen genom att beskjäla mig på det häfte i perspektiv somvi fått att underlätta problemen av Lektor Henriques själv. Skulle jag ändå våga lämna in ritningarna för andra årskursen så kan jag vara säker på att lektorn fått order att icke godkänna dem.

Denna tavlas öde blev senare, att den fick hos en v än tjäna som säkerhet för 700 kr. som jag fått till låns. Han sade sig derefter, vid behov av pengar, måst sälja densamma för att få igen sina pengar. Jag fick först långt derefter veta vad han fått för den, nämligen 1 400. av en utländsk holländsk jude. Således snöt han 700 av mig. Denna tavla hittades trettio år senare på loppmarknaden i Paris, der en av mina vänner såg den till salu. En ännu bättre målad replik av tavlan beställdes sedan av Skidlöpningens befrämjare och denna sitter nu å Föreningens stora hotell i Storlien. 

Innan jag hunnat få kännedom om de 700 kronorna hade jag på nytt i mindre poster lånat ungefär samma belopp. Han föreslog mig då ett avtal. Om han skulle kunna få Vasaorden att skänka Frimurarorden ett vackert porträtt av Konungen, skulle du då vilja utföra detsamma om han lovar att sitta för dig? Du får de pengar du är skyldig mig och bekostar duken, samt om jag lyckas få Vasen så skall du kontant få 1.000 kronor. En sak måste du lova, nämligen, ingen får veta vad jag betalt för porträttet. Han uppgav troligen ett pris av 5 000 kr. Han fick verkligen Vasen. Då jag senare uppvaktade honom för att få ut min fordran 1.000 kr. sade han: ”Käre vän, det kan du nog inte få, för det var för helt andra orsaker jag fick den.” Denne man hette Sven Söderberg, försäkringsdirektör, blev en tid derefter sjuk i Dilerium och dog vansinnig. Jag hade dessförinnan ej hunnit få tillbaka mina skuldebrev till honom. Jag fick derför av utredningsmannen i boet betala skulden en gång till. Änkan fick då såsom slutlikvid en oljemålning, då jag också fick tillbaks en större tavla som låg som säkerhet.

Ett märkligt fenomen i varnande syfte, såsom kommande från någon okänd makt, eller kanske från min broders hjärna, måste jag relatera. Under en av de första sommarferierna i mitt hem på  Alnön brukade jag någon gång besöka min broder på bolagets kontor. Jag brukade då vanligen taga stående plats vid en av pulpeterna. Der låg alltid både papper och pennor, så att mitt vanliga göra var att stå och klottra litet av varje. Utan den minsta tanke på mina Akademilärare i Stockholm, kom jag att helt ofrivilligt skriva samma ord flera gånger jag var der. Orden lydde: ”Baron buse, Baron buse, Baron buse”. Till slut frågade min bror varför jag skrev så. Det kunde jag inte  svara på, ty jag visste icke redan då. Det allra märligaste kom senare i sällskap med Friherrinnan Cederström i dennes atelier lång tid efteråt, då hon yttrade: Baron är ingen buse för den som tror det. Min broders rapporter hade tydligen redan då börjat, utan minsta aning från min sida. Min kamrat Albin Johansson, som senare antog namnet Jerneman, ägde ingen atelje der han kunde måla ett porträtt. När han av Greve von Rosen fått rekommendation att måla ett porträtt åt och av amiral von Otter, fick han på begäran använda min atelje. Greven skulle en dag komma och kritisera porträttet. Utan att säga något uppmärksammade jag ett fel på armens teckning. Det första som greven korrigerade var armen. Innan greven kom skulle jag städa och ordna litet. Jag sade då på skämt åt J. ”Jag skall smickra greven” i det jag på väggen hängde upp alla studier jag utfört vid hans undervisning. Dagen efter på aftonlektionen sade en kamrat i högen så högt att jag skulle höra det: ”Vi ska smickra greven”.  Det var den hyra jag fick och visar att någon kamratanda finns det inte bland frimurarnas skvallerpottor. Och arbetet i min atelje var att vederbörande X skulle få kännedom vd jag hade för händer i mitt privata hem.

När jag gått i 1 ½ år i antikskolan, som den lägre avdelningen hette, blev det provritning för att välja ut, till en ledig plats, den mest meriterade till uppflyttning till högre avdelningen, modellskolan. Vem som skulle bli den utvalde tänkte jag nog var bestämt i förväg, fast man skulle giva ett sken av rättvisa. Provritningen var således bara en skenmanöver. Jag anade vem som skulle väljas ty han hörde till de färskaste i rapportörkedjan nämligen Albin J. som ju beräknades skulle få lön för sitt välförhållande. Jag placerade mig derför närmast intill honom för att vi skulle kunna få våra arbeten vid bedömningen så lika som möjligt. Föremålet, som vi skulle rita i svartkrita bestod av en arm med knuten hand i gips. Resultatet vart att v åra arbeten blevo helt lika och mitt en förmån bättre. Han vart uppflyttad men inte jag.

Många år derefter träffade jag av en händelse Målarskolans vaktmästares son Söderqvist. Han mindes väl att en del kamrater tyckte att Öquist behandlades jävligt svinaktigt av Cederström som stod och hycklade fälla tårar framför Öquists stora tavla med de döda karolinerna.

I ett svagt ögonblick och uppblåsning innan han erhållit den Hertliga medaljen, talade Gunnar Åberg om att nästa år skulle få den Kungliga medaljen, fast han inte då visste för vilken tavla han skulle få den för. Han talade om att tänkt sig ett drama från fiskarebefolkningen på västkusten. Gunnar drogs sedan in av familjen Cederström i åtskilliga nöjen, derigenom en utklädning på skansen der han förkylde sig, fick lunginflammation och dog. Han hade bland annat målat fröken Carola Cederströms porträtt, der hon var klädd i sin katolska konfirmationsdräkt. Gunnar var, som man förstår beräknad som måg i huset. Lyckades han klara den Kungliga medaljen så var det inte många steg till resestipendium 3.000 Kr. i tre år, med bröllopsresa med Fru Carola och även hennes mamma till det katolska Paris.

Närlagde tidningsnotis visar att han hann få den Kungliga medaljen för några tavlor, innan han dog.

Mitt flitiga arbete vid Konsthögskolan vart inte till någon glädje för mig, så jag underrättade Direktören Malmström att jag slutat mitt studium der. Han skrev några rader med frågan om orsaken. Jag skrev då, i mitt tycke ett ganska otacksamt brev, vilket jag sedan bittert ångrade och fick kännbara förebråelser mot mig själv.

En händelse som nog står i något okult sammanhang med denna handling visar följande: Jag gick en dag raskt fram på norra Smedjegatan i riktning norrut mot Hamngatsbacken. Då jag kom cirka 200 meter från denna gata vart jag liksom förlamad i hela kroppen, ävensom all viljekraft försvunnen så att inte kunde taga ett enda steg, fast jag ansträngde mig för att vilja. Jag funderade ett ögonblick vd det kunde betyda, men stod lugnt stilla en halv minut. Då ser jag Professor August Malmström gå utför Hamngatsbacken passerande mynningen av Smedjegatan. Sedan han passerat släppte förlamningen ögonblickligen. Jag kände stor tacksamhet för den osynliga kraften, som hindrade mig få ett så tråkigt möte. Antag att han samtidigt hade en stark klandervärd tanke på mig och hans tankar inverkade på min känsliga hjärna. Man kan bara gissa sig till mycket men ingenting veta. Bara tänka.

Något i samma stil hände en tid förut. Jag gick en dag från A.K. Fredsgatan mot öster. Just då jag passerade Drottninggatan fick jag hastigt en mycket stark förnimmelse av en namnkunnig man, nämligen Liss Olof Larsson, klädd i daldräkt. Jag hade förut många gånger uppmärksammat min förmåga att veta när jag kunde vänta ett möte med viss person, så jag tittade åt alla håll, men kunde inte upptäcka Liss. Jag  gick vidare och kom fram till hörnet av Gustaf Adolfstorg. Jag råkade kasta en blick åt höger. Tio steg ifrån mig står Liss och språkar med en annan riksdagsman.

En gång hände det, att det snöat kramsnö och Akademigården var full derav. Då jag på ingående passerade järngrinden observerade jag akademins direktör före mig.  Aug. Malmström var en vänsäll man och jag tog mig för att kasta en snöboll för att om möjligt söka träffa hans höga hatt. Bollen gick för högt, så att den hamnade bland en hop kamrater som stod framför ingången ovan trappan. Då jag efter kamraterna trappat upp till andra våningen möttes jag i dörren av knuff av en av kamraterna. Den mest egenkäre menniska som fanns, näml. skulptören Aug. Lindström, som hotfullt anföll mig, derför att jag särskilt hade siktat på honom med snöbollen, ty det var han som blivit träffad. Då han syntes ha för avsigt att klå mig, gav jag honom en bastant örfil så att det sjöng i tamburen, i det jag frågade vad meningen var att anfalla en menniska som inte gjort dig något ont. Vill du ha mera stryk så säg ifrån. Han babblade något om att jag särskilt sigtat på honom. Då han syntes fått vad han behövde gick jag in till mitt arbete och satte mig att rita. Om en stund öppnade han dörren från  tamburen och gav sig att stormskälla med alla okvädingsord han kunde hitta på.

En händelse som inträffade efter min avgång från AK.

Orsaken till följande uppträde hade nog sitt upphov från en icke närvarande person nämligen Professor G. Cederström, som tyckte att både jag och Svedlund inte voro nog underdåniga och måste på något sätt tvingas in fållan hos andra viljelösa får. Han sökte då genom skickligt bakblåseri få liv i Greve von Rosens misstänksamhet, vilken då sökte ett lämpligt tillfälle att få pröva Svedlund. Detta tillfälle fick han också, då han under en målningslektion skulle korrigera Pelle Svedlunds halvfärdiga målning. Han övertog Pelles pensel, doppade den i den mörkaste och svartaste färg på paletten som Pelle höll fram. När han så kletat ner hela målningen och totalt förstört det redan utförda arbetet med sina svarta konturer, tyckte Pelle att det gick för långt, och fann då för gott att sätta ned paletten på golvet för att hindra fortsatt skadegörelse. Då tog det eld i den höga greven, eller spelade han oförrättad, han vart högst förgrymmad, slängde penseln i slaskvrån och travade stolt sin väg från alla övriga av kunskap törstande, mjukryggade elever. Någon elev föreslog att samtliga skulle ingiva en protest till Konstakademiens Direktör. Eleven Natanael Beskow,  sedan Fil.Dr. steg upp på modellbordet och höll ett passande anförande i klander för Grevens tilltag att i sken av undervisning förstöra Svedlunds arbete. Dagen efter syntes det som om det skulle bli min tur att komma i onåd inför greven, ty den som ordnat om denna fula provokation tycktes passa tillfället att få Greven också till kompanjon mot mig för att kunna beherrska mig och så att säga fälla mig till marken, ty, fast jag icke varit närvarande som vittne vid uppträdet, ville några av kamraterna hava mig med på den skriftliga protesten. De kommo då, säkerligen på nådig befallning, som lydiga gossar, för att övertala mig att skriva på. De skyllde på att allas namn måste vara med. Jag förstod meningen, genom att Gunnar Åberg och Garibaldi Lindberg icke behövde vara med, derför att de båda åtnjöt underhåll av Cederström och von Rosen. Jag nekade att vara med, men sade att jag skulle tänka på saken och titta upp på målarskolan senare. Kan jag inte göra annat, så kan jag göra som biskop Brask, giva sitt sigill med en lapp inuti med orden: ”Härtill är jag nödd och tvungen”. Innan jag då gick upp till mina kamrater fick jag en god idé. Jag skall försöka utröna vem som anordnat denna provokation? Jag hade förut slutat skolan och det visste Cederström att han var skuld till. Han ville påskina att det var Greven jag hade något horn i sidan till. För Greven hade jag alltid hyst den största aktning. Och 50 år senare då jag hälsade på Natanael Beskow i Djursholm, der han var kyrkoherde, talade han om att han då han ar elev vid Konsthögskolan fick på ett lumpet sätt betalt för gammal ost. Han hade till vårutställningen inlämnat en mycket bra målad större duk och placerat den bland alla andra dukar i stora salen. Vaktmästare Siewertz hade nog fått instruktioner från högre ort, varför han frågade akademins Direktör”Vart ska vi hänga Beskows tavla?” Denne svarade: ”Häng den vart fan ni vill”!!! Det hördes derav vilka som voro de verkliga styresmännen vid Högskolan och Direktörens risk att bli avsatt och utan levebröd på gamla dar, om han inte lydde.

Att C. vid ett senare tillfälle rådde mig att bedja greven om ursäkt, var bara prat från  Cs sida och tänkt följd av det hela, att jag skulle erkänna mig skyldig och då möjligen få förlåtelse om jag vart medlem i frimurarorden. Der satt knuten i hela tillställningen. För att sätta lås för ett fritt tal och en fri inställning till allt översitteri m.m. Då knöt jag en ännu säkrare knut på hans metrev, ty någon målardräng och skvallerbytta förnedrar jag mig icke till att bliva icke åt sådana samvetslösa menniskor, som har samvete att försöka driva en arbetsam och aktsam lärjunge till döds.

Då det var vår reste jag till mitt föräldrahem på Eriksdal på Alnön, och var der under sommaren tills jag på hösten reste till Gällivare, der min svågar var läkare, samt bodde till att börja med hos honom. Jag hade på våren en märklig upplevelse. Jag låg och sov och hörde i något drömliknande tillstånd några ord som jag tydligt uppfattade samtidigt jag vaknade till. Orden lydde: ”Simeon blir blåbandist den tionde augusti”.  Jag tyckte det var så märkvärdigt att jag skrev upp orden på en pappersbit, vilken jag lade in i plånboken och sedan alldeles glömde bort den. Jag tyckte att jag behöver väl inte bli blåbandist då jag aldrig någonsin förtär spritvaror.

Fram på sommaren höll jag på med att måla min systers porträtt ute i det gröna i solskenet. Dervid använde jag en ganska stor dukbit, som lämnade ett stort utrymme vid kanterna för allehanda skämtklotter. I sitt sällskap hade hon en jämnårig väninna fröken Hulda de Bésche, vilken slagit sig ned i gröngräset en bit derifrån. Jag roade mig med att på dukkanten måla en liten skits av henne, klädd i sin vita klänning, och vilande i gräset. Just som jag var närmast färdig med hennes klänning målade jag det sista penseldraget, vilket bestod i ett högblått streck tvärs över hennes liv. Det var hennes skärp. Jag kom då att erinra mig rösten från i vintras, och jag frågade min syster vad det var för dato. Jo, det är den 10 augusti blev svaret. Flickan med skärpet vart sedan min hustru.

På hösten derefter reste jag till Stockolm. Jag fick senare i vad som hände belägg för att min broder tjänstgjort som rapportör och kunde nog inte ske på annat sätt än genom W-6 orden i Sundsvall, i allt vad jag arbetade med, allt vad jag yttrade om mina planer m.m. När jag så anlände till huvudstaden visste man der att och när jag skulle komma. En skönjbar annons i tvenne tidningar om möblerat rum med eldning och städning och med egen ingång samt moderat hyra. Jag nappade på denna annons på Narvavägen 2 tr. upp. Frun som hyrde ut hette Rydberg, vilket stod på hennes dörr. Jag hade då inte den minsta aning om att det var hos Kungl. målaren Gustaf Rydberg som jag hyrt, ty frun verkade inte som om vore en fru till högt bildad man. Dessutom vart jag mycket överraskad då jag fick höra att Professorn Baron Gustaf Cederström bodde en trappa högre med sin stora atelje.

Några dagar senare gjorde jag en titt upp på akademins målarskola för att hälsa på mina gamla kamrater. Just då råkade prof. C. komma in. Han hälsade hövligt och språkade vänligt med mig. Bland annat, kanske för honom det viktigaste, tyckte han att jag gjorde oklokt i att inte fortsätta studiet vid Akademin, och rådde mig att börja igen, han skulle ordna saken med Greven som då tillfälligtvis var Direktör, skulle det nog gå för sig. Jag råkade då i en naturligt glädje om samförstånd och uppmuntran, nämna att jag sålt min stora gruvtavla för 500 kronor till ingenjör Broms, och skulle jag just i morgon få komma upp på hans kontor och hämta pengarne. I mitt hem före avresan hade min far i anledning av trävaruaffärer besök av Grängeschefen Fränckel. Det var han som gav mig sitt visitkort till Broms om att förvärva den vackra tavlan. Om köpet skulle jag icke hava yttrat till Prof. C. ty följden blev, att jag då den bestämda tiden skulle komma och hämta kovan mötte jag i stället ingenjören på utgående. Han syntes och hördes mycket generad då han sade: ja, jag har ändrat mig, jag får nog nöja mig med fotografier jag har deruppifrån. –

Denna händelse var den första orsaken till stark misstänksamhet mot C. ty ingen annan menniska hade fått del derav. Jag grubblade över om inte C. stod bakom hans löftesbrott? –

Det kommer nog att bekräftas med tiden ifall jag skulle bli utan mynt, ty då kommer han nog att erbjuda mig bistånd, för att på detta sätt få mig ekonomiskt beroende av honom, lika mycket som han själv är beroende av att andra skickliga konstnärer målar hans tavlor.

Min värdinna, fru Rydberg var en ca 65 års mycket rik änka, som gift sig med hofmålaren Gustaf Rydberg, som hon sade för sällskapets skull. hon var mycket nervös, och när det sken igenom, ganska obildad. Det var inget nöje att språka med henne, ty man kunde nästan bli nervös själv bara med att se och höra henne. ---

Jag hade icke bott der mer än fjorton dagar, då hon en dag gjorde sig ett ärende in till mig. Det skulle naturligtvis komma som en tillfällighet, då hon yttrade: ”Vet herr Öquist vad? Har herr Öquist reda på det? Friherre C. har en mycket trevlig dotter. --- Det vore något för herr Öquist det. Baron som är så rik, och hon enda barnet. Jag ska gerna bistå herr Öquist, det kanske skulle kunna gå bra. --- Jag svarade ingenting. Jag vart bara förvånad över sådant tal, och vad skulle jag svara på svadan? Sådana ärenden har jag alltid känt såsom min ensak som jag icke tål att andra lägger sig uti, ty det är jag själv som får bära ansvaret för mina handlingar. Hon visst nog inte själv att då hon så mycket framhöll rikedomen så var väl inte flickan värd så mycket? Allt nog, hon kom sedan en dag och bjöd mig in i sin egen lyxfulla våning i sällskap med Familjen Cederström. Dottern Carola var blott 15 år gammal, men verkade flera år äldre. --- Jag fick tillfälle fotografera familjens alla medlemma i stora ateljen och även teckna av fröken Carola för en av mina kompositioner. --- En annan gång var jag även inbjuden till Rydbergs, och en liten obetydlig händelse kan jag inte glömma. Jag stod en bit från fru R. vilken stod bredvid pianot. Hon hade några nycklar i handen. Jag såg tydligt att hon med vilje släppte en knippa så att den föll till golvet. Jag var naturligtvis artig och tog upp den --- men lag den på det närbelägna pianinot i stället för  att bocka mig vackert och giva henne den. Detta gjorde jag som en protest mot tanken att inte jag skulle vara hövlig och väluppfostrad yngling? Frih. Cederström som stod bredvid och var överraskad av min  handling, mumlade hörbart: De va också ett sätt!!! --- drog på mun och sig själv åt sidan. Handlingen och prövningen var således överenskommen, att Fru skulle göra sig grön, som det heter. ---

Avsikten var att på aftonen ordna ett spelparti, och spelbordet med kort och marker var ordnat. Då om fru R. och bjöd mig dra ett kort för placering. Jag var på väg att taga mot det erbjudna, då C. flög upp från  soffan der han satt, tydligen förgrymmad. Då var fru R. genast framme och ojja sig över att det var så synd om lilla Lalla som måste sitta så ensam, etc. etc. Då sade jag som såg ett schackspel ordnat på ett annat bord: ”Vi kunde kanske spela  schack om fröken C. varnågot hemma i detta spel. Jo, det var hon visst det. Då vart allt ordnat, som den troliga avsikten var, och sämjan god. Spelet började med att hon drog några pjäser tydligen med avsikt att göra mig matt i tre drag, i händelse jag inte sett upp men jag var nog vaken och hindrade anfallet med en bonde. --- Sedan var det en lätt sak för mig att göra henne både schack och matt. --- Jag förstod sedan att hon enkom förut fått undervisning att draga de första pjeserna för att om det lyckats göra mig matt då bli förklarad såsom mycket intilligent. --- Vid samma tillfälle nämnde C. till mig att Greven var också hitbjuden i dag då han hörde att herr Ö. var inbjuden gav han återbud. Jag tycker att Ö. skall bedja honom om ursäkt. Det har övriga kamrater gjort. --- Jag svarade: Om en mygga biter mig på handen, gör jag så här, stryker bort henne, och så är den saken utagerad.

En dag kom fru R. in till mig för att ordna något, då hon drog fram ett annat problem, som skulle kunna skada hennes planer. Hon sade: ”Herr Öquist kanske inte har reda på att Friherrinnan och även hennes dotter äro katoliker”? Jag låtsades som jag icke förstod så mycket och svarade: Varje menniska får väl tro vad hon vill, de må tro på Buddha eller andra bara hon känner sig lycklig dermed. Svaret syntes vara till belåtenhet. ---

Efter det akademieleverna hade sin årsfest kom fru R. i till mig i låtsat upprört tillstånd och klandrade mig för att jag inte varit så uppmärksam mot Friherrinnan att jag bjudit henne till festen. Jag svarade att det är Akademiklubbens styrelse, som har hand om allt sådant. Ja, ja, hon lät så förebrående hon kunde över försummelsen och nådigt förlåtande --- för den här gången ---

Vid ett tillfälle då jag var uppe i stora alteljen ville man se min förmåga som tankeläsare. Jag skulle söka rätt på en näsduk som man gömt. Fröken Carola skulle blott tänka starkt på var den fanns, och jag skulle samtidigt hålla henne i handen för tankens överförande. Jag lyckades mycket bra fast Friherrinnan flyttade på sig. Hon hade fäst den på sin rygg, men jag höll efter henne och tog den. ---

Som jag förut meddelat var ämnet Åberg dött, och jag hörde till och med Baron själv yttra, att vi ska väl skaffa Carola en ny fästman. --- Jag låtsade inte höra det som yttrades enkom för mina öron. --- Liksom vid ett annat tillfälle, den gången de satt och spelade kort då Friherrinnan låtsade språke med en närsittande med så hög röst att jag måste höra det. Hon sade. ”Om man inte blir frimurare kommer man ingen vart. ” ---

En dag nedlät sig Baronen, troligen motbjudande ställd under toffeln, att komma in till mig och invitera mig till middag. Han tittade då på min tavla  som stod uppe på skåpet. Han uppmärksammade endast ramen vilken han berömde. Han hade nog reda på att det är den största förolämpningen mot en konstnär att bara observera ramen. Tavlan var den ganska stora ”Lappskolan”. ---

Jag kom till middagen och  var den enda gästen. Man bjöd på god mat och ett  glas vin. Kanske av okunnighet om etiketten bad jag få skåla med fröken Carola, vilket föranledde Baron att menande dricka mig till. ---

Någon dag före jul kom fru R. in till mig med ett paket, viket sades innehålla en tomte och var ämnat som gåva till fröken Carola. Hon bad mig om hjälp med att skriva någon passande vers på densamma. Jag skrev genast: ”Giv tomten hedersplatsen i ditt hem, kan du vara trygg till liv och lem.” Om fru R. inbillade henne att gåvan var från mig, vet jag ej, ej heller om hon ville erfara min förmåga att skriva julklappsrim, för vilket jag var mycket uppskattad i mitt föräldrahem.

Att man kraftsat i min bokhylla hade jag nog märkt, för att se mitt bokliga intresse. Jag hade bland andra en bok som hette Fysiologiska studier, av Sopus Schack, där det handlades om olika människors likhet med djur. Denna sak kom på tal uppe i stora ateljen, men jag nekade att på önskan säga vilket djur fröken Carola liknade. Då jag sedan en dag höll på att rita av henne skulle av en händelse ateljen bli upptagen av besök så vi måste flyttas in i ett mindre rum intill. Jag kände på mig att vi icke voro alldeles ensamma, och observerade även en liten rörelse av draperiet som avdelade det lilla rummet. Då jag ritat en stund kom begäran från fr. C. Kan inte herr Ö. säga vad jag liknar för djur. Jo, det skulle jag nog kunna efter det är ett mycket snällt och rart litet djur. --- ”Det är ett litet lamm.”  Då jag om en liten stund fick komma in i stora ateljen så om Friherrinnan som säkert stått och lyssnat på mina ord rusande från en annan dörr förbi mig sägandes orden, liksom för mig själv: Är Carola ett lamm, så är väl jag en tacka då”. Hon visste nog inte själv hur mycket sanning hon talade, men något begrep hon i alla fall. Jag gissar Baronen i alla händelser fick sig ett gott skratt. ---

Det var ett verkligt olycksöde, som lockat mig att bo i detta hus, och att få fru Rydberg till värdinna. Hon syntes hava en erotisk lust att para ihop andra varelser fast hon i stället för kaniner sökt sin verksamhet hos unga människor. Då hon led av ytterlig nervositet som kunde smitta ner den lugnaste människa och besatt en gemen fräckhet, illa dold av nobla later blev allt hennes intresse motbjudande. Min enkla person hade blivit föremål för det mest fräcka spioneri i allt jag gjorde, sade, tänkte , dvs allt som rörde mig personligen. ---- Jag tror dock  att hon blivit påverkad att kunna göra familjen C. en tjänst.

Fru R. hördes vara mycket intresserad av vilken gata jag brukade gå till och ifrån skolan. Även frågade hon om jag hade några släktingar i Stockholm. Det senare nekade jag till ty jag tyckte det angick henne inte. Jag hade min 80-årige mormor boende i närheten, i Styrmansgatan 15, och fick jag ibland besök av mina systrar som en tid bodde i Stockholm. Då jag nekade till att hava några släktingar i farten såg hon så strålande glad ut. Hon liksom inom sig jublade --- nu ha vi honom fast --- han  har fruntimmersbekanta. Hon hade en mycket vacker husjungfru som om söndagarne ofta kom att köra ut mig, för att få tillfälle att städa. En gång kom hon gråtande in, men sade ingenting. Hon hade tänkte jag påverkats eller rent ut tvingats att utföra någon motbjudande roll i ”pjesen”. Jag avlägsnade mig derför alltid mycket hastigt då hon kom, för att hon skulle slippa hinna säga eller handla något gentemog mig. ---

En söndagsmorgon innan  jag gick, såg jag Baron C. genom mitt fönster stå bakom buskarne på Narvavägens motsida. Jag anade nog, fast han hade sin lilla hund med sig att hand, då jag gick ut, ville se om jag tog vägen till Styrmansgatan. --- Jag gick derför dit der han var och gjorde honom sällskap, medan städningen åt mig pågick.

Man var mycket, mycket intresserade av Styrmansgatan av följande orsak: Året före hade jag en egen atelje. Trädgårdsgatan 18. Min kamrat skulptören Gustav Malmqvist brukade komma till mig om söndagarne för att spela ett parti schack. Jag anade att han var rapportör och ville derför pröva honom och göra honom ett spratt. Jag föreslog honom då att tag en promenad utåt Djurgården till. Vi gingo lugnt framöver, men då vi kommo till Styrmansgatan blev jag hastigt pigg. Då vi äro så nära kan vi kila upp och hälsa på ett rart kvinns uppe i nummer 15. Hon har kallats för Östermalms ros, kom du, du är nog välkommen som min vän. Kom du, å krusa inte. --- Han rodnade starkt och ville på inga villkor följa mig. Hans rodnad förorsakades inte av blyghet, utan på grund av hans glädje att kunna rapportera något verkligt intressant. Hon kallades i sina unga år, Ladugårdslandets ros. Hon vart änka då hon var 30 år och genom att hennes make var hökare hade hon i 50 år haft fri bostad i Hökaresocietetens hus, nr 15. ---

Min nobla kära kamrat fick i alla fall något fint att rapportera. Hoppas han fick en bra skvallersmörgås eller 30 silverpengar och välförtjänt högre grad i sin uppdragsgivares ädla förening.

Jag hade en dag haft besök av min vän Överste Schenström från  Uppsala och vid detta tillfälle yttrat: Det är inte nödvändigt att språka så högt. Folk behöver derinne ej höra vad vi talar om. S. var den expert som hjälpt mig med goda råd för målningen Armfelts karoliner. Han hade givit ut en bok om samma ämne. Jag hade i ett brev till honom mer på skämt skrivit: ”Gud bevare konung och fädernäsland, men död åt alla jesuiter”. Hans uppdrag var endast att höra huru min inställning var till katolikerna m.m. Jag hade nog en tanke på att Frimurarordens medlemmar äro inte något bättre än jesuiter. ---

En dag kom upp till mig en gruvingeniör Löfstrand från Gällilvare. Han var känd som en av Storfinansens spioner i malmfältsärenden och var där då jag år 92 målade lappar i Gällivare.  Jag antog att han hade något uppdrag, så att jag frågade honom genast han kommit inom dörren vem som skickat honom och om det var något han ville veta som du kan rapportera till dem som sänt dig. Han vart svarslös och lommade av med detsamma, mumlande något om --- hörs det något dit in?

Dagen efter kom fru R. in och sade: Kanske vi stör herr Ö. då vi talar och stimmar där inne? Jag svarade: Bjuder man till särskilt att vara högljudd kan väl urskilja enstaka ord, men annars hörs det blott ett mummel.

En dag besökt mig min syster E. och hennes fästman V.M. samt fröken H.S., vilka alla talade högt och ogenerat. --- Jag hade mina aningar i bestämt riktning, så jag lät dörren till den lilla tamburen stå öppen, ty därifrån ledde en liten dörr in till värdinnans tambur. --- Om en stund observerade vi att den lilla dörren sakta och ljudlöst öppnade sig en fotsbredd. ---Jag gick då dit, öppnade den ytterligare och sade ”Oförskämda, ohyvsade människor” samt slog igen dörren med en smäll. –

För att fullständigt behärska mitt görande och låtande hade Fru R. bekostat en särskild ringledning från portvakten upp till sig, för att kunna lämna olika signaler då jag gick eller kom, och underrättelser om och vilja jag hade i sällskap m.m. Även borde jag ju vara borta då de önskade snoka i mina tillhörigheter i mitt rum.

Också gav hon brevbäraren order att lämna in alla brev och postförsändelser i Rydbergs brevlåda i stället för i min egen på min dörr. --- De voro särskilt intresserade för brev vars adresser voro skrivna med fruntimmersstil och också försett med sigill med ett adligt vapen.

Beviset, som jag väntat på, med anledning av de 500 kronornas uteblivande från ingenjör Broms kom programenligt, en dag då jag glömt betala hyran. Hovmålare själv kom ursäktande och smilande in till mig sägande:”Jag tror herr Öquist inte har tillfälle att betala hyran, men jag vill anförtro herr Öquist en sak, herr Öquist behöver blott nämna ett ord till Baron så står nog hur mycket som helst till herr Öquists förfogande. --- Åh, förlåt mig, hyran har jag alldeles glömt bort. Jag har ju pengar till den. Jag tog då fram min plånbok och betalade den. Förlåt min glömska.

Jag skulle nästan kunna tro att professor Cederström vädrar en konkurrent till mig i sitt fack att måla karoliner. Varför passar han alla tillfällen för att för mig framhålla min oförmåga och okunnighet? Om jag vore lärare skulle jag vara mån om att berömma om det fanns skäl därtill och uppmuntra till att försöka skapa goda idéer och arbeten och icke underlåta att undervisa för att undervisningen därigenom finge sin fulländning. Nu gör han ögonskenligen allt för att slå ned och mindrevärdera alla mina försök. Att ignorera hans råd uppfattas som opposition. ---

Vid komposition förekom en gång, såsom ämne: Dekorering av väggarne vid trappuppgången inom Akademiens hall. Samma ämne blev till sist prisämne i målning för det nästkommande året. Jag deltog i båda med olika skisser. --- I det senare, då eleverna gjorde sina första skisser under uppsikt, var jag icke närvarande, då jag förut hade slutat skolan. Jag fortsatte dock privat att utföra prisämnet, emedan det intresserade mig i högst grad. ---

För de medeltida bilderna hade jag i grå vadmal låtit sy en munkkåpa, och för att forska i forntida klädedräkter gick jag upp på nationalmuseum och språkade med riksantiqvarien Prof. Montelius. Han var idel vänlighet och intresse. Jag skulle få komma upp en annan dag och få ytterligare upplysningar. --- Jag var vid denna tid kvar vid skolan och då icke hunnit ana något försåt så nämnde jag några ord till Prof. C. att jag skulle få dräktuppgifter av Prof. Montelius. --- När jag då senare kom upp till denne var han idel ohövlighet i tonen och sade att det inte fanns någon uppgift hur folk voro klädda vid den tiden etc. --- Då jag med detsamma fattade situationen sade jag: Professor Malmström har ju lyckats bra att framställa dräkter från vikingatiden med de fragment man lyckats finna, och då kan det väl inte vara en omöjlighet att försöka göra detsamma, allra helst man i torvmossar, både i Danmark och Sverige hittat en hel del men det kanske inte en riksantiqvarie har kunskap om. I så fall vet jag då mer än han och skulle jag följa herr professorns direktiv, kulle följden bliva att jag måste framställa människorna nakna. Tack så mycket! ADJÖ!

På detta lumpna sätt använder vissa höga herrar sin samverkan missbrukande en ädel ordens högre uppgifter för att öva och öka sin makt i det privata livet över den intet ont anande medmänniskan och medborgaren, att han skall känna sin underdånighet, och att utan krökt och smilande karaktär kan man inte vinna något officiellt erkännande. Jag erinrar mig nu senare några ord som Friherrinnan Cederström i ett sällskap yttrade, särskilt adresserade till mina öron: ”En som inte blir frimurare kommer ingen vart”. ---

En känsla av att jag var ett särskilt föremål för skamligt översitteri, fick mer och mer makt över mig. Det gick liksom en svart tråd genom allt som hände mig och i vad som sades mig och om mig i försåtligt tal bland kamrater, som i det ädla ordensarbetet sökte sina förmåner som tjänstgörande rapportörer, sabotörer och spioner.

Jag fick en dag kallelse att infinna mig på Direktorium, Greve von Rosen, som då ”av en tillfällighet” var Direktör, ville tala med mig. Jag infann mig på önskad tid. Det är med anledning av att jag hört Ö. arbetar med årets prisämne, ”förslag till dekoration av Akademins trapphall”. Nu var ju inte Ö. med kamraterna i våras, då de under uppsikt gjorde sina skisser, vilka de huvudsakligen måste följa. Då tycker jag det inte är rätt att tävla med dem, då Ö. har haft fritt att utföra samma förslag. --- Detta är ju alldeles i överensstämmelse med min egen uppfattning och har aldrig haft en sådan möjlighet därför att mina skisser inte kunnas beräknas färdiga om något år till. Det är endast intresset för uppgiften som föranlett att jag arbetat med ämnet. Jag kan därför lova att intet störande skall förekomma. Ja, det är nog gott och väl, men jag tycker att Öquist inte skall göra dem alls.  --- Inte att göra dem alls??? Det låter annat det . --- Från min sida låter det på annat sätt. Jag är för ärlig att lova en sak som jag själv vet att jag inte kan hålla, därför blir mitt svar ett absolut nekande.

Jag har alltid trott, att en lärare skulle glädjas åt att en lärjunge arbetar med intresse. Låt vara att jag anser mig själv omogen för större uppgifter men det är som det skall vara, ty genom misslyckande och därefter en sund kritik lär man sig mycket mer än då man visar en lättare sak utmärkt utförd för vilken man får beröm, vilket ofta underminerar energin och därmed större framgångar och mer vetande. --- Största tacksamhet skänker jag mina kamarater, ty genom studium av deras arbeten har jag lärt mest och att skilja mellan bra och dåligt arbete. --- Mina lärare tackar jag för deras mest formella undervisning. Några despotiska former inom läroverket kan jag icke gilla, vare sig de komma från grevar eller baroner. Därför Adjö. ---

Orsaken varför von Rosen ville att jag skulle annullera mina kompositioner till väggfälten var troligen den, att Prof. Gustaf Cederström spekulerade på arbetet i fråga, och mina förslag voro bättre än hans. Även fanns det kanske en annan orsak, nämligen den, att jag i min komposition avbildat honom som representant för nutida konst der han avbildad står och är i färd med att måla sin tavla ”Stenbock i Malmö”. Detta kanske kunde orsaka kritik från andra konstnärskretsar?” ---

En händelse, som jag inte förstod och aldrig senare ej heller förstod, vem som stod bakom handlingen, skedde på målarskolan då jag stod ensam i förhallen. Vaktmästare Söderqvist kom och visade mig en gammal Nyillustrerad Tidning och pekade på en på sista sidan avtryckt tavla, vilken jag trodde  var Cederströms Carl den XII likfärd. Vid närmare studium var det icke denna tavla som var reproducerad utan en annan som hette: Smugglarehövdingens lik bäres nedför Alperna, och målad av en Sweitzisk konstnär, långt före det C. målat sin. --- Jag har sökt det numret på Kungl Biblioteket men fanns icke. Orsak? Antagligen blev numret belagt med kvarstad. Tidningens dåvarande redaktör var Georg Nordensvan som en gång förut själv varit akademielev och inte tålte herr C.

Under en lektion på målarskolan under von Rosens vecka, kom statsrådet Gunnar Wennerberg på besök. Han stannade bakom mig och frågade ? Nå vilket arbete är nu bäst bland alla de här. Jag svarade: ”Det är nog det egna arbetet som är det bästa.” Han sade då: ”Det var då ett diplomatiskt svar” och gick vidare.

En gång voro vi ett tiotal elever på målarskolan då vi hade kvinnlig naken modell under Grevens månad. Den bästa modellen skolan hade tillgång på. --- Under vilokvarten gingo liksom på hemlig begäran alla kamraterna ut i förstugan utom en, nämligen grevens skyddsling Garibaldi Lindberg och jag själv. Jag stod i ytterkanten av rummet och L. fem steg från min högra sida även på den yttre kanten av rummet. Mitt över på den motsatta sidan var en avdelningsskärm för modellens av och påklädning samt för vila under rasterna. Under det jag står och petar på min målning ser jag vaktmästare Söderqvist gå fram till modellhytten. Flickan kommer ut med sitt vita modellskynke över sig för att svara på hans tilltal. Jag ser honom ge henne en liten vink med högra tummen åt mitt håll, varvid hon vänder sitt ansikte åt samma håll och nickar smått, samt kryper in i båset. S. avlägsnar sig. Mina tankar bliva följaktligen. ”Det dröjer inte lång stund förrän hon kommer till mig i något ärende. Hon kom också. Hon började då liksom liknöjd, masa sig fram och studera kamraternas studier så menlöst. Hon går åt Lindberghållet men förbi honom åt mitt håll. Målet var min person. Då hon passerat Lindberg, så vände jag mig mot henne och frågade: ”Vet inte fröken att det är förbjudet utom i tjänste gå utom skärmen”. Hon vart så snopen och dröp tillbaka. --- Då upphov Lindberg som nog var med om spelet med ett konstlat skratt sin röst och frågade: ”Har ni blivit ovänner nu.” --- Meningen var nog så att hon blivit instruerad yppa några lämpliga ord som skulle angiva närmare bekantskap och L. vara vittne därtill och sedan tjänstgöra som reporter. Flickan hade jag aldrig förr känt eller bytt ett ord med och hade följaktligen aldrig kunnat bli ovän med henne.

Vid slutet av en termin hade C. yttrat till en av kamraterna att han önskade bjuda eleverna på ett glas punch. Då jag hörde det fick jag en god idé. I begrepp att ställa upp en manlig modell på modellbordet skaffade jag fram en flaska och en korkskruv så att han skulle kunna framställas som en kypare då han håller på med att draga upp korken. På flaskan tecknade vi på ritningen ordet Punch. Då veckan var slut blevo vi bjudna på Punch på restauranten Strömsborg. Då vi satte oss kring bordet märkte jag att C. med vilje sökte plats invid mig. Jag har aldrig tyckt om spritdrycker och då C. ville fylla på mitt glas avböjde jag det med orden: ”Det räcker att skåla med”. Jag förstod sedermera att han ville förvissa sig om jag hade något spritbegär. Han hade då redan nog en liten tanke på bättre plats åt mig efter jag var så intresserad av historiemålningar.

En annan händelse orsakades nog av samma intresse? Den trevligaste flickan bland mina kvinnliga kamrater var i mitt tycke Emma Liljedahl. Jag fick av henne i utbyte mot en liten oljeskiss en vacker rödkritsteckning. Den var upphängd bland andra studier på väggen vid vår utställningen. Jag hade skrivit på kanten av papperet tillhör S. Öquist. En dag talade en av mina kamrater om för mig att Professor Cederström skänkt bort studien till en främmande herre, och streckat över mitt namn. Jag skrev då mitt namn tydligare och passade på vid utställningens slut att taga vara på den. Jag har den ännu kvar. Det syntes redan då att intetgöra allt intresse för en kvinnlig partner redan då intresserade C. Fast det råkade komma en Åbergsperiod däreimellan. ---

Sista gången jag vart inbjuden till herrskapet Rydberg var, då fru R. även inbjudit några undomar, några par,  bland dem en fröken Börjeson, dotter till Professorn. Hon var verkligen rar och intresserade mig mycket. Vi stodo i en dörröppning och hade fri utsikt över både sal och salong. Jag märkte även att över oss satt en mistel, jag inte låtsades om. I det bortre rummet, salongen stod en flygel, och vid den en pianist, som skulle spela dansmusik. Dansrummet var beläget ännu längre bort. --- Han satte sig ned och började spela en vals. Jag bugade mig för den som stod mig närmast, dvs fröken B. --- Då på en gång vart det vart i fru Rydberg, in till pianisten och ändrade spelet till en promenadpolonäs. Vi fingo då herrarne med var sin dam bara gå och promenera och bara hitta på något att språka om. --- Nästa dans var en vals. Då jag inte kände någon annan av flickorna bjöd jag upp fröken Carola C. Jag dansade ej något bra men dansen liksom mattades i intresse sedan jag dansat. Jag dansade ej heller något mer. Både dansen och aftonen tog slut och var och en gick till sitt. --- Nu kommer det intressantaste. Morgonen därpå, kommer fru Rydberg inrusande i mitt rum och säger: Jag måste särskilt in och gratulera herr Öquist --- FÖRSTA VALSEN med fröken Cederström. –Jo, jag tackar jag!!! Så trång i skallen kunde den fräcka människan vara.

Det hände aldrig, att när man personligen sökte att få träffa Professor Cederström i något ärende, fick ALDRIG företräde genast. Det var alltid något i vägen endera arbetade han med något eller hade han annat besök m.m. Man fick alltid ”komma igen om en halvtimma”. Han måtte hava dåligt samvete inför sina egna ord och handlingar med tanke på framtida ansvar för sina intriger då han för säkerhets skull under den sagda halvtimmen ordnade om ojäviga vittnen bakom draperierna, vilka voro många i hans våning. Alla mina uttalanden vart nog säkert bokförda.

Någon dag efter danstillställningen hos Rydbergs fick jag bud att Friherrinnan C. önskade tala vid mig. Hon vart nog oroad av min promenadpolonäs misstänker jag. Även har de väl ordnat om säkra vittnen bakom draperierna tänkte jag då jag gick upp. ---

Friherrinnan stod då jag kom in, framför stora ateljefönstret med ansiktet vänt mot mig. Då var det omöjligt för mig att för ljusets skull skönja ett enda drag i hennes ansikte. Detta var också meningen ty hon försummade att vara så artig som att bjuda mig sitta ned på den stol som stod närmast. --- Den stod kanske för nära draperiet. Jag önskade att jag haft litet nyspulver att blåsa ut i luften. --- Hon sade: Jag ville så gärna språka litet med herr Öquist om en sak, och jag skall fatta mig kort. Är herr Öquist ärelysten och vill komma nån vart? --- Det är nog svårt för mig att svara på, då jag inte vet vad saken gäller. Nog är jag ärelysten, men inte efter samma sorts ära som många andra sträva efter. --- Den ära jag söker kan ingen skänka mig, utan det är den ära som jag känner mig uppnå och förtjäna med goda arbeten och framgångsrika kunskaper och gärningar. Den äran gör jag mig själv och ingen kan ta den ifrån mig. Den ära som kan sitta utanpå mig och förmånen av en stinn börs kan jag väl icke värdera om jag känner mig icke hava förtjänst den.

Kanske Friherrinnan inte förstår mig men jag kan inte uttrycka mig klarare. Jag betraktar i alla händelser arbetet såsom min största lycka, även om jag till att börja med misslyckas därmed. --- Jag har valt Herkules väg. ---

Jag får i alla händelser vara glad över att få erfara att jag indirekt omdöme om mina redan utförda arbeten, då Friherrinnan kunna gå i godo för mig, och att jag i framtiden skulle kunna göra rätt för mig. UTAN denna vetskap hade Friherrinnan icke kunnat garantera någon ära åt mig.

Jag gissar nog att vi icke har något mer att säga varandra och jag får tacka för all visat intresse och säga ADJÖ.

Vart hon ville komma? Jo, hade jag som en snäll gosse nappat på äremöjligheterna så hade hon yttrat: ”Då skall herr Öquist bli frimurare” ty jag minns nog. ---

Jag vart emellertid av all denna oro mycket nervös, så att jag telegraferade till min far att få komma hem. Jag skrev till honom att här finns något ordenssällskap, här troligen frimurare, som oförsynt arbetar och ställer till allehanda obehag, ofta blott för att visa sin makt. Jag tror nog att det kan vara en orden med goda  syften och som främjar sanning och god vandel, särskilt bland ungdom som är borta från föräldrahemmet, men som av personer i de högre graderna inom orden användes till att terrorisera medmänniskor för att tillgodogöra sig privata fördelar, både evad det rör sig om ekonomiskas om äktenskapliga frågor m.m. Jag har emellertid så gott jag kunnat undvikit att fastna i de utlagda snaror av lögner och provokationer.

Jag kände mig mycket nedstämd, genom att inte få vara ifred, och beslöt jag mig då för att göra slag i saken och öppna min mun litet på glänt innan jag gav mig i väg hem. Jag traskade sålunda en söndagsmorgon i väg för att få ett samtal med greve von Rosen. Han tordes nog inte taga emot mig, ty jag hörde sen av Cederström att han ringt honom för att forska efter mitt ärende.

Jag fortsatte då till  Professor John Börjeson, som tog vänligt emot mig. --- Jag sade honom att jag saknade en vänlig själ som jag kunde anförtro mina bekymmer. Jag har nämligen fått så många obehag på grund av fru Rydbergs åtgöranden att jag inte står ut längre. Jag har ett gott vittne i fröken Börjeson hur fru R. bar sig åt med den s k ”första valsen”. Jag får jämt förebråelser av henne och även förtäckta hotelser, att det kan gå mig illa om jag inte visar Friherrinnan och hennes dotter nog uppmärksamhet. --- ”Det kan inte vara möjligt herr Öquist fantiserar nog och är överspänd” sade han och pekade på sitt huvud menande. Nej då, det finns inget fel på mig, annat än att jag är mycket ledsen. Detta märkte Professorn nog ty mina ögon blevo fulla av tårar. Jag har här i Stockholm blott ett enda mål, det är att arbeta så mycket som möjligt för att fortast lära mig något. Därför behöver jag lugn och ro. Jag skall emellertid nu resa hem och jag kom också hit för att få tillfälle att tacka professorn för all vänlighet jag fått röna genom de små berömmande ord jag fått under teckningslektionerna vid Akademin. Jag hälsade farväl och öppnade dörren för att gå. Då såg jag fröken B. sitta i det yttre rummet. Jag såg väl så grinig ut i ögona, så att jag ville inte visa mig och vände därför om. Då Professorn förstod det, gick han före och vinkade bort flickan så att jag osedd kunde passera.

Jag fick också sedan, som jag anade en skopa ovett av Cederström för att jag sökte goda råd hos greven. Han sade: ”Jo, det skulle nog vara den rätta personen för herr Öquist att vända sig till.” Han hånade mig nog då för sista gången.

På återvägen från Prof. Börjeson till min bostad på Östermalm råkade jag av en händelse på Riddaregatan. Då jag kommit i närheten av Styrmansgatan ser jag på avstånd en av mina kamrater, David Ljungdahl stå till liksom på pass. Jag förstod genast orsaken. Troligen var det flera ute på pass i andra gathörn. Min gamla mormor kom att vara en centralpunkt för spionernas intresse.

David var kommenderad dit för det var söndag och då var det ju påtagligt att jag skulle besöka min tjusiga flicka. Jag gick rakt på honom, såg honom rakt i ögonen, och frågade: ”Hur länge har du stått här och väntat på mej?” Jag har aldrig sett en karl stå och se så svarslös ut. Jag omtalade att jag kommer från Prof. Börjeson. Jag har haft ledsamheter så jag ser väl sur ut i ögonen. Han sade då ” ”Jag förstår, jag förstår.” Han log så försmädligt förstående, ty han tog för givet att jag kom från min ”vackra flicka”.

Efter det omtalade besöket hos Friherrinnan C. ordnades det om att min syster Maria, vilken man således lyckats få förbindelse med, var i Stockholm och råkat bli bjuden på Operan genom två fribiljetter, av vilka den ena var ämnad åt mig. Man hade också ordnat om att en av mina kamrater satt framför oss för att kunna notera vårt samtal. Vid hemkomsten språkade man ovanligt mycket högt inne hos fru Rydberg  enkom för att jag skulle erfara att även Fröken Carola Cederström just kommit från Operan samtidigt med mig. De sjöngo de i samma opera bekanta orden: ”Farväl lilla fjäril av nöjen etc etc. Det skulle låta som en avskedshälsning till den svartmålade konstnären från grannfrun vägg i vägg, den ädla f d ladugårdspigan, grosshandlaränkan, hofmålarfrun Rydberg. --- (Jag har nog varken förr eller senare sökt några nöjen, därtill har jag aldrig haft tid. Nöjen kan endast användas som lockbete till svagare karaktärer.)

Förut har jag berättat att jag reste från Stockholm. Innan jag lämnade mitt förhyrda rum hos Rydbergs och packat kom koffert hade jag funnit bland andra små grejer en revolverpatron. För att skrämma den gemena tanten lade jag den i en flaska, samt satte på denna en etikett på vilken jag skrivit: Ett piller en gång för alla för intrigant käring. Hoppas att hennes nyfikenhet vart tillfredsställd.

Emellertid kom jag lyckligt och väl hem till mina föräldrar på Eriksdal. Jag var då så upprörd och nervös att jag på länge icke kunde berätta om mina upplevelser i  Stockholm utan att brista i gråt.

Emellertid var jag fortfarande fäst vid  Hulda de Besche så att då jag kom hem skrev jag några ord om hon fortfarande hade en tanke på mig? Hon svarade att hon dagligen hade mig i sina tankar och jag förstår nog att din far ej ser oss med intresse då jag räknas som ett fattigt parti etc. Då detta brev kom bad min far att få läsa det. Jag förstod då att han var med i spelet om mitt val.

Under första tiden i Stockholm korresponderade jag med Hulda, men då Cederströmska intresset för mig vart för besvärligt upphörde jag därmed och hon sände åter mina brev i en bunt, på vilken hon tydligen hade stänkt vatten för att det skulle se ut som om hon fällt tårar på dem. Men till den tanken kom jag långt senare.

I alla fall blev det förlovning av, sedan jag av min far övertagit egendomen Stornäset på Alnön. Den födde då endast 35 kor ty den var mycket vanskött i många år. Jag sålde då min egande hälft i hemmanet Bunnerviken för 3 000 kr, för vilka penningar jag köpte en vagnslast kort från Jämtland. Då mina föräldrar flyttade till Stockholm, fick jag möbler till bosättningen. Så vart det bröllop i Lögdö Kyrka. Vi fingo lysningspresenter för flera tusen kronor.

Sedan fingo vi tvenne söner. Hubert och Per-Ludvig. Hubert döptes av dåvarande Hjälppresten i Alnö Valdus Benktson, vilken senare vart kyrkoherde i Oskars församling i Stockholm. Förrättningen skedde framför den stora under arbete varande altartavlan i ateljen på Stornäset år 1900.

Efter min hemkomst hade min far något ärende till Stockholm. Han föreslog mig då att göra visit hos familjen Cederström och bedja om ursäkt ifall jag på något sätt förorsakat missnöje med mig. Jag hade inget emot hans förslag, men sade allvarligt till honom att icke på något sätt klandra eller mindrevärdera mig ty någon orsak från min sida fanns absolut inte. Då far kommer dit och lämnar sitt kort för att få träffa Baron kan far vara övertygad om att han ” för tillfället” är upptagen av arbete eller annat besök och ger uppmaning att återkomma om en halvtimme. Detta blev också resultatet av första besöket, ty under tiden ordnade han om ett par ojäviga vittnen bakom de tunga draperierna, samt att Friherrinnan skulle då mottaga honom med första frågan: ”Hur står det till med mig?” ty jag förstod att de kanske måste förklara mig som inte fullt tillräknelig m m för att de nog kände sig säkert skyldiga till alla sina handlingar mot mig och min verksamhet som karolinmålare. Min fader fick då endast träffa Friherrinnan. Hans omdöme om henne: ”Det var en ruvsig typ”.

Några år därefter då jag besökte Stockholm gjorde jag en titt ner på Konstnärsförbundets utställning och stötte då ihop med Baron Cederström och hans dotter Carola. Jag hälsade artigt på Baron och gav han gest mot henne liksom sägande Ni känner ju varann, så att ingen presentation behövs. Sedan dess har jag aldrig råkat dem. Då jag framdeles kom att utföra några porträtter åt Friherre de Geer som i andra giftet var förenad med en Cederström sände jag fröken Carola ett par vackra stora fotografier som jag tagit av familjen C i den stora ateljen vid Narvavägen.

Vi återgå till tiden på Stornäset. Min hustru fick därefter en dotter Margareta. Det var en sprittande frisk och glad unge tills en händelse inträffade då hon var några månader gammal. Hennes far och mor voro en afton samtidigt bortresta till Grosshandlar Vager på Strand. Jag vart vid niotiden så märkligt orolig att jag förorsakade genast hemresa. Då vi kommo hem var allt synbart i sin ordning. Barnflickan satt på en stol med lilla flickan i knäet. Då barnet ett ögonblick rörde på sina knän, kunde jag icke undgå att märka hur ytterligt förskräckt ungens ansikte visade. Då barnet från den dagen vart synbart klen och började magra så mycket blev diagnosen engelska sjukan od. Då läkare i Stockholm noterade felanläggningen i hjärnan så klarnade också min egen diagnos: barnflickan hade suttit med flickan i knäet samt somnat då barnet halkat ned och slagit huvudet i golvet. Barnflickan erkände naturligtvis intet. Margareta låg lam i 6 år då hon till moderns lycka somnade bort.

--------------

Då hennes fader var död, föreslog modern att vi skulle skiljas och sedan ingå förening med yngre systern Emilia. Detta var en god lösning som gillades av övriga familjemedlemmar. Min hustru flyttade då till Sundsvall för pojkarnes skolgång m.m. Jag for till Trondhjem för att kunna få skilsmässa men häradshövdingen trodde nog att det rörde sig om någon sorts tvångshandling för mig, som han kände väl som nämndeman för socken, att han nekade skilsmässa, då vi inte kunde prestera något vittne att vi varit oense.

Emellertid hade mina svågrar Gillis och Love de Besche samt min svärmoder det största intresset att på listigt sätt kunna komma åt min egendom i vilken jag ägde ett kontant värde av ca 50 000 kr. Jag ville att egendomen efter skilsmässan skulle disponeras för mina två söners räkning. De viftade samtidigt med överlåtelsen om att så snart jag blivit gift med Emilia skulle egendomen komma tillbaks igen.

Jag tog vid försäljningen endast undan målargrejor samt sportredskap, gångkläder och dyl. Jag bodde kvar på egendomen någon vecka men då jag inte hade ett enda öre att leva av beslöt jag mig för att resa till Stockholm för att bryta mig ny väg. Då jag icke ägde några medel för resan måste jag vara tvungen att lyfta 60 kr av det som fanns på mina söners sparbanksbok. Vid försäljningen av egendomen mottog jag ej ett öre.

De två första veckorna i Stockholm fick jag klara mig med för 25 öre gröt om morgonen och lika på kvällen samt 50 öre nattlogi hos en gammal fru på Kungsholmen. Jag fick sedan låna 100 kr av min svåger i Haparanda.

En tid därefter fick jag veta att Emilia var död till följd av magsår. Jag undrade sedan mycket på om icke bröderna visste av att hon var så dödssjuk redan vid överlåtelsen av egendomen ? Det gick en tid och så ordnades skilsmässan vid Sundsvalls Rådhusrätt sedan jag fått respengar till Köpenhamn mig tillskickat.

Jag hyrde sedan en atelje i Clara Norra Kyrkogata 22 där jag arbetade flitigt i 4 år och hade ca 60 dukar färdiga till försäljning då jag fick en order från Kiruna att måla porträtter av Doktor och fru Skantse. Innan jag reste var jag lättrogen nog att lämna ateljenycklarne åt en tavelförsäljare vilken just då hade spekulanter på flera av mina arbeten. Han fick min adress i Kiruna dit han ringde för att höra att jag skulle fara till Luleå på hemvägen. Han ringde även dit och hörde han att jag även skulle rasta i Umeå. Han ringde även dit för att höra efter min avresa därifrån. Jag fattade då först misstankar att det inte stod rätt till så jag upplyste att jag skulle stanna i Sundsvall ett tag men i stället reste jag direkt till Stockholm.

Jag kom fram en söndagsmorgon och hade ingen aning var agenten var bosatt. Jag hade ingen nyckel och man kan förstå hur det kände. Jag tittade på alla människor som gick förbi mig där jag stod liksom på lur uti ett prång framför den stängda porten till automaten i hörnet av Kungs- och Vasagatorna. Då jag stått där en halvtimme vart jag överraskad av att det stannade en flicka framför mig som sade ”Goddag herr Öquist”. Ack så bra att ni råkade komma. Då jag målade er i nationaldräkt i min atelje så vart ni bekant med en taveljobbare som hette Grasshoff. Kan Ni upplysa var han bor? Ja, han bor på Jakobsbergsgatan hos en som heter Berglund. Så bra att jag träffade Er. Adjö, auf wiedersehen. Jag ringde dit och det var G. själv som svarade. Han kom mig till mötes genast men ville inte genast gå upp i ateljen utan vi måste gå in i en närbelägen ölstuga  och språka litet. Han erkände då att han hade i pantbanker belånat alla mina tavlor, den ena efter den andra det var blott ett porträtt av kungen som han redan haft en pantlånare att värdera.

Det bar en summa stor 5.000 kr som han hade festat upp tillsammans med en älskarinna. Det var inget nöja att häkta karlen utan han fick löpa samt blev mobiliserad ty han var tysk medborgare. Han fick sitt straff i  Yperns fuktiga löpgravar och nervöst sammanbrott.

Efter förlusten av alla mina tavlor fick jag börja om från början igen. Jag hittade då tillfälligt ett 4 centimeter stort foto av kung Gustaf klädd i grå kappa. Jag komponerade honom då stående i vinterdräkt i uniform och följande de nedanför höjden opererande truppernas rörelser.

General C M Fallenius, en vän från barndomen, råkade få se detta mitt arbete och utbrast då: Det var bra. Det skall kungen få se. Jag skall tala vid Hofmaskalken Pejron. Denne kom då upp på min atelje vid Clara Västra gata i sällskap med Intendenten för konstsamlingarne Böttiger. De nämnde om porträttet för kungen och han befallde att det skulle sändas upp till slottet. Han var nöjd med det hela med undantag av näsan som han tyckte såg väl frusen ut. Den röda färgen fick jag därför minska och fick sedan order att gå in i räkenskapsafdelningen och få betalt. Jag hade då ingen aning om vad jag skulle begära för pris. Jag tyckte värdet av leverensen var nog pris så att jag ville inte äventyra något utan nämnde blott 600 kronor vilken summa genast betalades.

Det goda med denna konstnärliga så att säga seger var att jag sedan kunde sätta mina porträttpriser högre, till 800 kronor.

Jag gjorde vid den tiden en liten uppfinning. En hattnålsskyddare, ty damerna gingo med stora hattnålar som i trängsel i spårvagnarne t ex hotade att sticka ut ögonen på folk. Det fanns många sorters nålskyddare, men de ramlade av och kom bort. Jag gjorde en modell som satt fast vid hatten med en gummisnodd som sträcktes med nålskyddaren över nålens spets.

Jag tillverkade den i tenn eller ebenholts och firman Metz köpte hela tillverkningen. Men det blev dock med det som med mycket annat, ett men, ty manbörjade tillverka korta hattnålar, då vart det slut med den affären.

Jag köpte mina behövliga gummisnoddar hos firman Ljunglin Mästersamuelsgatan. Jag hade flera gånger då jag gick förbi affären observerat ett biträde därstädes som såg rätt bra ut. Då jag senare började handla gummisnoddar där hittade jag där en  ännu trevligare flicka, 19 år blåögd och ljuslockig och vi blevo snart så att säga  bekanta. Jag vågade bjuda henne upp på min närbelägna atelje att se på mina hattnålskyddare och på mina tavlor. Jag fann stort behag i henne och bad henne komma åter. Hon kom dock aldrig. --- Två år därefter --- Jag hade under tiden flyttat min atelje till Birgerjarlsgatan 11, Stockholms vackraste atelje, gick jag en afton nedför Clarabergsgatan  och framför mig gick en ung flicka. Jag tyckte att hon gick så behagligt att jag var nyfiken att se hur hon såg ut i syna att jag påskyndade mina steg samt vände mig om. Vem var det annat än min gummisnoddsflicka. Jag följde henne till järnvägen ty hon skulle fara hem till Sundbyberg där hon bodde med sina föräldrar och en broder och 3 systrar. Jag fick löfte av henne att hon skulle komma upp till min atelje kommande lördag afton. Hon kom också då och sedan därefter varje lördag och söndag och på nyårsnatten var hon kvar till nästa dag. Jag frågade henne sedan varför hon inte kom förut. Jo, hon hade en sträng pappa som fordrade  att de varje afton skulle vara hemma på klockslaget men den dag hon kom upp till mig var hon myndig och gjorde som själv ville.

Ateljen hyrde jag en fru som hade pensionat i den stora våningen. Det råkade komma en konstnär Linde som var gift med en rik engelska som köpte hela pensionatet rubb och stubb tillika med hennes hyreskontrakt så att jag fick lov att flytta.

Jag hyrde då en lägenhet v id Odengatan och Anna bodde hos mig fast jag inte hade min skilsmässa klar. Det fattades något papper från länsstyrelsen i Härnösand. Jag bytte sedan till mig en liten villa i Enebyberg dit vi flyttade och med min flicka gick det som det brukar gå. Hon väntade en arvinge. Villan var så dåligt ombonad mot den det året kalla vintern att vi den vintern fingo lov att sova med kläderna på.  Jag hade det då mycket knappt med inkomsterna då min verksamhet icke hunnit bliva känd och uppskattad. Jag målade då ofta goda porträtter för endast 100 kr stycket. Det var litet då jag jämförde priset mina jämngoda kamrater fingo. Österman och Stenberg togo då 2 – 3.000. Med min Anna var det sämre ställt då hon snarast väntade pojken. Barnvattnet hade redan gått när vi voro tvungna till fots promenera till spårvägsstationen. Jag själv hade knappt en sula kvar på skorna. Vi kommo lyckligt fram till B.B. med bil från Järnvägsstationen. Sigurd föddes med svårighet ty det var en kraftig kille och kallades av sjuksystrarne för Prinsen fast han hade en mun som räckte mellan båda örona samt hade en aptit för två. Då han kom hem. Jo, det var sant, systrarna försökte byta bort ungen mot en annan, men det lyckades inte ty hon kände nog sin bussiga unge. Då han kom hem fick han ligga i en bäddad kort mellan två stolar. En tid senare hade vi det så svårt att vid ett tillfälle endast ägde en ½ liter mjölk samt en ½ liter fotogen till en lampa som stod på golvet under korgen mellan stolarna.  Men allt ordnade sig på ett underligt sätt genom min vakenhet och energi. Jag läste i tidningen om att ryssarna under kriget i löpgravarna använde en blixttändare av aursten. Jag tog då av fackman reda på vad den innehöll för sorts mineral. Det var Cerit. Jag gick då upp på Kungl Biblioteket och frågade om dom visste av någon sådan gruva i Sverige? De tog fram några fackböcker. Jo, det fanns två ställen i Bergslagen där denna metall hittats. Den bästa var en järngruva i Gyttorp, vilken var utmålslagd och av Bergmästen upplystes ägas av en källarmästare.

Jag hade vid samma tid blivit bekant med en f d skohandlare från Hudiksvall vilken hade en syster som var anställd i villan bredvid vår. Han lånade pengar av henne och for till Gyttorp och köpte gruvan för gott pris och goda villkor. Vi ägde då också en annan granne i villan intill vår. Det råkade vara en bergsingenjör Flodin vilken hade stor praktik i smältning av zinkmalm. På vår förfrågan om han skulle kunna tillverka auersten av de stora Ceritklumpar vi fraktat hem från gruvan, svarade han att det skulle nog gå bra bara jag fick något lokus att hålla till med smältningen. --- Vi bildade då ett konstortium på 3 man, och sålde sedan saken till Armaturbolaget på Norrlandsgatan i Stockholm. De anskaffade en liten lokal på Lidingö för tillverkningen. Vi fingo 200 kr i veckan, vilka vi samvetsgrant delade. F. drog ut på tiden så mycket som möjligt men till slut ledsnade förläggarna på hans försök och jag undrade storligen sedan om han ens visste det ringaste då han började. --- Den mannen började sedan med dryckjom samt söp ihjäl sig. --- Då villan var för kall att bo uti och den var för dyr att reparera fick villabolaget taga igen den utan ersättning. --- Jag flyttade då till Fredsgatan 2 i Sundbyberg. Där föddes Georg. Jag har glömt tala om en sak som hände förut. Jag träffade en dag ute på staden min gamla vän från Gellivare, Biskop Bergqvist. Han sade när han fick se mig: Nå hur har du det nu? Ja, jag har lite tråkigt ty jag lever som gift men kan inte gifta mig på grund av att några papper saknas från myndigheterna i Härnösand. Det behöver du inte nu bekymra dig om, ty dessa upphörde att existera sistlidne 1 januari, så nu kan du ta ut lysning när du vill. Det gjorde vi också. Vi vigdes i Stockholm av den gemytlige borgmästaren Lindhagen. Det bröllopet var inte dyrt. 2 kronor till rockpengar åt vaktmästaren samt en kopp choklad till en av bröllopsvittnena 80 öre hos Feit. Till jämförelse kan jag nämna att bröllopet med min första maka kostade flera tusenlappar och våra lysningspresenter voro värda ca 3.000 kr. --- Lägenheten i Sundbyberg var den mest osunda man kan tänka sig. Anna syntes lida av någon besynnerlig feber. Jag upptäckte orsaken då jag flyttade sängarne med de höga gavlarne från väggen. Hela väggen var grön av mögel på grund av fukt från källaren. Även kom luft från källaren inunder der kommunen hade en samling matvaror, kålrötter, kabiljo i tunnor. Där var så mycken ruttenhet att tunnorna voro fulla av mask och förorsakade en ohygglig stank så att om någon i min bostad endast fick en repa i fingersåret inflammerade genast och blodförgiftning uppstod. Detta upphörde då vi fingo ren källaren samt befria väggen från mögel. Min hustru blev sedan fri från sin feber. --- Jag fick vid denna tid anbud att köpa en villa i  Djursholm för 55.000 kronor. Villan var säkert värd det dubbla beloppet. Den var intecknad för 50.000 kr. Jag köpte villan av Handelsbanken och för att hinna upplåna de resterande 5.000 kr fick jag låna av min syster Maria några aktier som säkerhet. Jag fick sedan låna de femtusen mot en inteckning i villan för samma belopp varvid aktierna återlämnades till sin ägare. Min syster flyttade från Gällivare, då hon vart änka, samt hyrde den större av de bägge våningarna i villan. --- Jag bodde där ett och ett halft år då jag bytte till mig ett bra hus i Stockholm, vilket jag sedan sålde. jag hade då i förtjänst rena 9.000 kr. Jag förvärvade då en lägenhet Drottningsholmsvägen 1 samt ett litet hus på Söder. Den där bekantskapen Hellberg visade sig sedan vara en olycksfågel då han övertalade mig att sälja detta hus för att sedan med förtjänsten köpa ett nytt hus och tjäna pengar för varje hus osv. Jag var nog dum att i likvid för huset taga en liten villa i Täby som vid närmare undersökning visade sig omöjlig att hyra ut annat än till folk som inte kunde betala någon hyra. Villan var belägen vid en bäck och då där var högvatten var också villans källare lika våt. H. skaffade målare för att snygga upp villan och av dem försedde han sig med god provision. Den kontanta delen av villalikviden behöll han som sin del av vinsten. Han köpte genom påhandkontrakt sedan ett större hus på Söder vilket såldes och lämnade oss ett netto på 3.200 kr. Jag fick därav 200 i kontant samt den skuldrevers utgiven av honom på ett belopp av 1.400 kr. Men den reversen låste han in i sin låda för att jag inte skulle kunna kräva honom på summan, det kändes då lugnare för honom, som han sade. Karlen gifte sig, dog och så var också reversen borta då en advokat utredde boet. Slutet på hans hjälpsamhet och ocker på mina slantar blev att jag blev tvungen att även sälja min bostadslägenhet. Då jag därifrån flyttade till Råsunda var jag så utblottad på kontanter att jag ej kunde betala expressen därvid.

Under samma tidpunkt kom en annan person och bekantade sig med mig, vilken senare visade sig vara en värre skojare än den föregående. Han hette Skalin och var son till förre rättaren vid Lögdö Bruk. Han var ett fenomen inom tapetbranschen och föreslog mig att vi skulle leta ut färger och tillverkningssätt på de då moderna sidentapeterna Tecko och Salubra som tillverkades i Schweiz. Jag skulle stå för mönsteravdelningen och rita mönster. De små slantar jag kunde bidraga med voro inte många men han hade en sällsynt förmåga att få andra att satsa pengar i företaget. Han reste enkom ned till Schweiz där han som simpel arbetare kom in i deras tapetfabrik där hemligheten stals. Han förvärvade sedan han lyckats få flera intressenter, Hagaströms gamla tobaksfabrik utanför Gävle. Tillverkningen började bra och tiggde fler och fler mönster av mig. Jag hann under en vinter med att teckna 18  vackra mönster men  fick för varje mönster jag kom med endast en eller ett par tior genom en av hans intressenter. Jag hade då sammanlagt offrat 6.000 kr i kontanter samt fordran för mönstren 6.000 kr. Då han sedan var nog oförsiktig att låna pengar i Sv. Handelsbanken och icke kunde klara lånet vart det ”pang” av hela kalaset och den största förläggaren Ingenjör Nordström tog hand om hela affären och fick Skalin ett kontrakt på en viss rojalty. Denna rojalty sålde han sedan kontant till nye ägaren samt for med dessa pengar hem till Norrland utan att säga ett enda ord till mig. Han har aldrig sedan dess låtit höra av sig annat än jag hörde att han roade sig med att köpa in gråhundar och bjuda ut dem som fina på älg.

På grund av detta allt föregående vart jag urståndsatt att kunna betala min bostadshyra i Råsunda och för att slippa bliva vräkta fick efter många försök att hyra annorstädes tag i en liten lägenhet i en villa i Hagalund där ägaren var full och villan full av vägglus. – Då hyresåret gått och vi önskade bo bättre så gick jag till Sundbybergs Uthyrningsbyrå, där jag och min familj var obekant. Där hyrde jag en lägenhet till 1 oktober. Jag fick ett kontrakt på 5 år och betalade i förskott första kvartalets hyra. När vi så den första oktober i två med ungar fullastade bilar i störtregn kom till vår nya bostad,  var byggmästaren satt under blockad och ingenting färdigt. För att komma in i bostaden som låg på nedre botten fanns där blott två plankor att hasa sig upp på för att komma genom porten. Inga lås för dörrar och fönster. Ingen spis, ingen gas, inget elektriskt ljus, inget badrum. Tillika hade expressen packat in i de två rummen både de möbler som  skulle dit ävensom allt som skulle in i källare och vind. Då jag kom in efter barnens ankomst så satt min tålmodiga hustru Anna mitt i rummet i en där placerad soffa och grät, med den yngsta lilla sonen Selfrid i famn. Vatten fick vi hämta ute på tomten där de blandade till bruk och avträde fanns i ett träskjul bredvid och öppet att skåda folk som gick landsvägen fram.

Jag skaffade i en hast två fotogen kök, Beatrice, dubbelbrännare, samt satte ett i varje rum mitt på golvet. På det ena lagades maten och på det andra kokades vatten till disk och tvätt. Så fingo vi klara oss ända till den 15 januari året därpå men då fick också värden istället för  ersättning sänka hyran för hela hyrestiden. Byggmästaren som bodde i Spånga i en vägglusmäktig bostad därstädes hade under tiden han arbetade på vår bostad transporterat odjuren med sin rock ty mina pojkar hittade nämligen ett krypande på hans rock som han hängt på väggen. Sedan vart det en kamp på liv och död med dessa inkräktare. Där segrade jag i alla fall. Då vi b ott där i 4 ½ år fick den dåvarande ägaren av fastigheten vattnet avstängt av kommunalmyndigheterna på grund av utebliven betalning och fingo vi rätt att bryta kontraktet och flytta.

Kommunalordförande O RL Pettersson samt fru Hulda Larsson voro oss behjälpliga att få övertaga en trevlig tvårummare i Bostadsföreningen Makaronen i Nr 2 A på Villagatan, där vi ännu i  bästa trevnad bo.

Sedan jag fick statspension av 133 kr i månaden så hava vi aldrig behövt klicka på hyran och lyse.

Det har dock blivit svåra tider för en porträttmålare då han måste bo så långt från metropålen Stockholm. Alla mina 8 söner i det sista äktenskapet hava nu blivit självförsörjande och de två döttrarne väl gifta. De fem äldsta sönerna jämte de båda döttrarna hava ärvt min konstnärliga begåvning men ej begagnat sig därav annat än som hobby. Den äldsta, Sigurd, är affärsbiträde. Georg och Åke är tandtekniker vid Tandläkareinstitutet. Erik har även samma yrke. Nils är litet av varje, med sin konstnärliga förmåga. Klas har mekanisk verkstad. Albert har en tid varit till sjöss, lutar också till det mekaniska jobbet. Selfrid har rest till Vancouver i Canada, för att lära sig språk och litet av varje.

Rosie-Maria är gift med Sven Segerheim och har en son Uno, Anna-Lisa är gift med Vilh. Ågevall och har två söner, Kjäll och Rune.

Av mina två söner i första giftet blev den äldste Jägmästare och har 2 söner Ulf Hubert och Lars Hemming. Den yngre Per Ludvig Disponent har 3 söner Staffan, Lennart och Torsten.

Jag själv är nu 85 år fyllda och avslutar här mina gamla minnen.

Sundbyberg 1954
Simeon Öquist